I går städade de grekiska brandmännen upp i Aten efter helgens våldsamma sammandrabbningar.

Som vanligt sägs det ha varit en liten minoritet – ett par hundra personer – som förvandlade de inledningsvis fredliga massdemonstrationerna till ett inferno av eld och lågor.

Tidningarnas rapporter kommer från en stad täckt av aska och glassplitter. Kaféer och butiker slogs sönder under protesterna mot den nya sparplanen och 45 större byggnader sattes i brand; bland dem biografen Attikon som låg i ett magnifikt 1800-hus mitt i den grekiska huvudstaden.

Det är verkligen inte svårt att förstå grekernas känsla av att ha fått nog av besparingar och åtstramningar. Svårare att begripa är att så många fortfarande verkar tro att alla bekymmer är omvärldens fel.

Den snart nittioårige legenden och protestsångaren Mikis Theodorakis fanns till exempel med bland demonstranterna utanför det grekiska parlamentet. Theodorakis har bildat ett nytt parti vars program för att lösa krisen är så förvirrat att det nästan är lustig läsning.

Om Grekland ber Moskva och Peking om nya lån, kräver Tyskland på betalning för lidandet under andra världskriget och slår vakt om namnet Makedonien kan nog krisen lösas, försäkrar Theodorakis som tydligen blivit nationalist på gamla dagar.

Att de extrema på höger- och vänster­kanterna också frodas av krisen är däremot inte alls roligt.

Till höger breder rasism och främlingsfientlighet ut sig. Till vänster går KKE, det grekiska kommunistpartiet, framåt.

”Ned med EU och monopolets diktatur” manade KKE på stora banderoller som partiets fackliga del lyckades montera så att de syntes över stora delar av Aten under helgens demonstrationer. De grekiska kommunisternas krisrecept är gammal otäck leninism: revolution och proletariatets diktatur.

Inte heller de demokratiska partierna förklarar tillräckligt tydligt att Grekland inte kan skylla ifrån sig.

Efter fler års mer eller mindre permanent kris verkar flertalet politiker fortfarande sakna nationell självinsikt: att landet har verkliga problem och att det inte ligger en konspiration bakom svårigheterna.

Utan en fast punkt blir det svårt för nödvändiga förändringar att få fäste, påpekade Stockholmsbörsens Jens Henriksson i ”P1-morgon” förra veckan, vilket är en intressant iakttagelse.

Det stämmer säkert. Så länge det inte finns en tillräckligt fast punkt, i form av politisk övertygelse om att Grekland måste göra något åt sina egna problem, kommer inga räddningspaket i världen kunna häva Aten ur det pågående sönderfallet.

För närvarande verkar det som om allting flyter. Panta rei, som den grekiska filosofen Herakleitos sägs ha uttryckt saken.