Boken börjar med ett kapitel om arbetets betydelse. Gustav Fridolin, tilltänkt språkrör för Miljöpartiet, och Ulf Bodach Söderström, pressekreterare, bryter i ”Maskiner & Människor” (Ordfront) med partiets tradition. Reformagendan är befriande ren från friår, arbetstidsförkortning och medborgarlön. Tvärtom talas det om arbete som något gott och industrin beskrivs som en ryggrad för välståndet. ”Kan vi bygga dåliga maskiner som förstör vår miljö, så kan vi givetvis också bygga bra maskiner”, heter det.

Anslaget är utvecklingsoptimistiskt. Bilden av en jord som går mot undergången om människans missbruk av resurser fortsätter finns där, men lösningen är inte att sluta producera och konsumera utan att styra om mot den gröna vägen.    

Författarna har i vissa stycken ett naivt upplysande tonläge: ”För bara några decennier sedan tillverkade vi i Sverige skrivmaskiner, fartyg och kläder. Idag är de verksamheterna nästan helt försvunna. Istället är det sådant som mobiltelefoner, maskiner och lastbilar, som vi idag konstruerar, tillverkar och säljer”, är ett exempel.  
Det må vara förlåtet, alltför få svenska politiker bemödar sig med att formulera en vision för sin politik i bokform. I kontrast till att först bli partiledare och sedan fundera ut vilken politik man vill föra, framstår den fridolinska linjen som ett föredöme.

I Fridolins samhälle har staten en stor roll i att omvandla näringslivet i grön riktning. De multinationella företagsjättarna ska styras rätt av politikerna.

Det finns absolut ett utrymme för större investeringar i långsiktigt hållbar infrastruktur. Men hos Fridolin och Bodach Söderström finns en övertro på centralstyrningen som alltings lösning. Mindre företag får mest en roll som underleverantörer till det politikerna beställer.

Passivt privat ägande beskrivs som något dåligt, där tjänstemän i form av inhyrda direktörer styr i stället för visionära industrialister. Samtidigt ska statliga företag som Vattenfall användas som politiska instrument och pensionsfondernas kapital i högre grad styras mot investeringar i grön teknik.

Att stat och stora institutioner som ägare skapar just tjänstemannastyrda företag – Vattenfall är ett tydligt exempel på det – blundar författarna för. Och försöken att använda pensionskapital till direktinvesteringar i innovationsföretag har inte heller något lysande resultat att visa upp. Sjätte AP-fonden kunde i årsredovisningen 2010 konstatera att ”Arbetet med att ta den utvecklade tekniken till en marknadsexpansion går trögt”.

Sambandet mellan fungerande finansmarknader och välstånd hamnar utanför miljöpartiduons fokus. Politikerna får en mer framträdande roll än entreprenörerna och investerarna. Förståelsen för att de allra flesta företag som satsar på grön teknik kommer att möta samma öde som innovationsföretag inom andra genrer – det vill säga konkurs – saknas. Behovet av att stimulera privat riskkapital nämns på någon enstaka rad.

Efter sin fyraåriga paus från riksdagspolitiken verkar Gustav Fridolin i sin comeback redan sikta bortom språkrörsposten. Han spanar säkert på partikompisarna i Tyskland, där De gröna fått sin första regeringschef på delstatsnivå i det bilindustriberoende konservativa Baden-Württemberg.

Spelar Miljöpartiet sina kort rätt har det alla chanser att ingå i en regeringskoalition efter nästa riksdagsval. Det osäkra politiska landskapet kan bädda för lösningar över nuvarande blockgränser. Gustav Fridolin ser, får man förmoda, en framskjuten position för sig själv i en sådan regering. Är det möjligen rollen som näringsminister Miljöpartiets industripolitiske talesman vill åt?

Det är kanske väl svårsmält för både LO och Svenskt Näringsliv med en grön minister i den positionen. Men flirtandet med traditionella bruksorter och landsbygd är påtagligt i boken. Med Fridolin som språkrör kommer Miljöpartiet att försöka bryta ny mark utanför storstadsdjungeln. Den gröna ekohandlande Södermalmsliberalen ska få sällskap av den rutiga skjortan i Åtvidaberg.