I dag faller domen mot de så kallade Stureplansprofilerna. Slutpläderingen blev till viss del en demonstration av det som en jurist jag talat med beskriver som "beröringsskräck". Sex är pinsamt, och konstigt sex är ännu mer pinsamt. Så pinsamt att de juridiska ombuden tycks ha behov av att markera mot det.
Advokat Peter Mutvei samlade exempelvis ihop sig till att lista en rad moderna märkligheter, som att människor av samma kön snart kan gifta sig med varandra. Advokat Björn Sandin bad målsäganden svara på frågan varför männen skulle våldta henne när de ju visste sedan ett tidigare tillfälle att hon gick med på sex frivilligt. Ungefär som om våldtäkt var en "naturlig" konsekvens av ett nej till sex och inte ett uttryck för makt och förnedring, något som båda männen under rättegången uttalat sin förtjusning inför. Dessutom: att man sagt ja en gång är ju inte lika med en stående inbjudan.
Argumentationsteknik? Kanske. Eller ett uttryck för könsrollskonservatism? Ett sätt att säga att det finns två typer av flickor: de som säger ja och de som säger nej (tills de gifter sig). Och att det bara är i den sistnämnda gruppen flickor kan våldtas. De andra säger ju ja ändå.
Lisbeth Johansson, överåklagare vid åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg där man specialstuderar sexmål, konstaterar att mycket hänger på vilken åklagare man får. Visst, menar hon, finns det åklagare och domare som tycker att kvinnor i många fall får skylla sig själva.
Ett annat problem, enligt Lisbeth Johansson, är att domare är rädda för att delta i utbildning som andra anordnar. Det man fruktar är att förlora objektiviteten.
Men objektivitet står inte i motsatsförhållande till utbildning. Det kan däremot de fördomar göra som vi alla har och som vi faktiskt behöver för att sortera och begripliggöra världen. Utan förutfattade meningar blir varje dag ett myller av intryck. Utan redskap att sortera dem skulle vi sannolikt bli psykotiska redan vid lunch.
Men det är en poäng att bli medveten om sina fördomar. Och det blir man inte genom objektivitetsbesvärjelser och genom att undvika sammankomster där man reflekterar över vad en våldtäkt är och hur ett offer kan reagera efteråt.
- Det är konstigt, säger en jurist till mig, det finns ingen som tackar nej till utbildning om en ny skattelagstiftning eller miljöbrott. Men i just sexualmål tycks vissa anse att det är bäst att veta så lite som möjligt.
Den senaste tidens debatt där bland annat advokat Per E Samuelson deltagit handlar inte om att de fällande domarna är för få utan tvärtom för många och att oskyldiga män fälls. Det finns ingenting som säger att han har fel. Men det finns heller ingenting som säger att han har rätt. Ingen, mer än målsägare och åtalade vet vad som verkligen hänt. Flera jurister jag pratat med, däribland advokat Anne-Charlotte Westlund, frågar sig med vilken rätt advokat Samuelson hävdar att så många män är oskyldigt dömda.
- Har han varit med i sovrummet, eller?
Att hävda att beviskraven sänkts är en annan sak. Men då är det detta som ska diskuteras. Gärna samtidigt med frågan om de många undermåliga förundersökningarna, om empatistörda åklagare som frågar våldtagna barn om de haft roligt och som menar att många våldtäktsanmälningar bara handlar om kvinnor "som vaknat i fel säng". Det finns ingen motsättning mellan att göra rätt i första ledet och att också göra rätt i sista.
Per E Samuelson argumenterar för rättssäkerheten, för att inga oskyldiga ska dömas till fängelse. Det är en viktig princip. Men om det vore den enda principen så vore ju det bästa att aldrig väcka åtal. För på så vis kan man vara 100 procent säker på att inga oskyldiga döms.
För mig är rättssäkerhet i första hand inte en fråga om numerär. Det är en fråga om principer. Till dem hör att lagföra och döma personer som begått brott. Att advokater bryr sig så lite om det ledet må vara hänt. Men att åklagare är nästan lika ointresserade är riktigt sorgligt.