Skulle världen må bättre utan religion?
Svaret är förmodligen ja, men jag har alltid varit skeptisk mot den sortens frågor. Det är som att fundera på om mänskligheten vore lyckligare utan alkohol - ett kliniskt perspektiv, som bortser från tillvarons och psykets mysterier.
Religionsfrihet är ett fantastiskt påfund. Den tillåter var och en att tro på vilken gud man vill och, framför allt, att inte tro. Själv är jag övertygad om att Gud är påhittad.
Livet på jorden är så otroligt att det bara kan ha byggts nerifrån och upp, genom naturligt urval från enkla organismer till komplicerade. Det är mänskligt att tänka sig en designer bakom allt designat, men naturens logik drar åt andra hållet.
Vem skulle ha formgivit formgivaren? Sannolikheten för en sådan superdesigner är noll jämfört med den enkla mekanism för evolution som Charles Darwin avslöjade.
Det är inte förvånande att kristna samfund satsar så mycket krut på idén om intelligent design, för precis där går frontlinjen mellan tro och vetande. Svagheten med deras argument är att bristen på intelligens i skapelsen är så uppenbar.
Människokroppen dras med massor av konstruktionsfel - ryggskott, bihåleinflammationer - som ett resultat av att vi utvecklats för ett liv på alla fyra men numera går upprätt. Ingen smart designer skulle ha placerat luftstrupen och matstrupen så nära varandra. Och så vidare.
En av förra årets viktigaste böcker var "The God Delusion" av Oxfordprofessorn Richard Dawkins. Han klär av alla tänkbara argument för att Gud existerar, och tar Darwin till hjälp för att förklara trons ursprung.
Religion är ett stort fenomen och måste därför ha en stor förklaring. Eftersom människor i alla tider ägnat sådan energi åt att dyrka gudar bör själva dyrkan ge en evolutionär fördel. De som trott och bett har levt längre eller fått fler barn.
Två möjliga spår är gruppdynamiken och placeboeffekten. Om religion har stärkt banden mellan människor och gjort dem modigare i strid kan det ha gynnat gruppens överlevnad. Om den haft en lugnande inverkan på nerverna kan den ha förlängt individers liv.
Richard Dawkins menar att detta är delförklaringar, men den grundläggande orsaken till gudsillusionerna en annan. Det handlar om psykologiska biprodukter.
Barns överlevnad hänger på blind lydnad: "Gå inte ner till floden för då blir du uppäten av krokodilerna." Den som lytt har klarat sig, och samma lydnad utsträcks till andra auktoriteter än föräldrarna.
Uppmaningen om floden kanske var befogad. Men auktoriteten kan lika gärna säga: "Offra en fet get vid fullmånen annars blir det torka." Utan kritiskt tänkande, skepsis mot överheten, går det inte att skilja den ena befallningen från den andra.
Med Dawkins i bakhuvudet deltar jag i en internationell konferens om mediebilden av islam, och den muslimska världens bild av Europa. Forskarna är eniga. Det florerar stereotyper om islam i väst, vilka i sin tur skrämmer upp muslimer och bidrar till självuppfyllande profetior. Längst går Tariq Ramadan:
Sedan några år tillbaka tolkas mycket i religiösa termer, vare sig problemen är sociala, politiska, ekonomiska eller kulturella. Kategorier som "färgade" eller "asiater" har förvandlats till "muslimer". Fenomen som hustrumisshandel uppfattas som en konsekvens av islam, fast det är minst lika vanligt bland icke-muslimer i motsvarande socialgrupp. Muslimen är nu "den andre", en roll som tidigare spelats av exempelvis judar, eller irländare i England när IRA härjade.
Europas image i muslimska länder är däremot rätt positiv, enligt panelen av medieforskare. Bosnien har målat sin flagga efter EU:s. I Turkiet representerar Europa den goda moderniteten. I Egypten ses EU:s utvidgning som en lyckad kontrast till den kraschade panarabismen.
Upprörda känslor beror ofta på att man känner sig förskjuten av väst snarare än fientligt inställd. Så har det varit i Pakistan, där USA-hatet tog fart efter 1990-talets sanktioner till följd av kärnvapenprogrammet. Så kan man också tolka reaktionerna på de danska Muhammedkarikatyrerna.
Det är detta som gör den europeiska demoniseringen av islam och den amerikanska utrikespolitiken under George W Bush så olycklig. Upplysning och frihet attraherar i grunden alla, men inte om man blir bombad eller karikerad i dess namn.
I upplysningens huvudstad Oxford byggs nu en stor moské, och området är bevakat som om det låg i Bagdad. Taggtråd, vakter, varningsskyltar.
Vem fruktar vem?
Islamismens frammarsch är mer verkan än orsak, en följd av ofrihet, stagnation och diskriminering. Länderna i Mellanöstern har först och främst ett auktoritetsproblem, varav islam är en del.
När politiska ledare kräver blind lydnad utan att ge något tillbaka jagar de folk i armarna på religiösa. George W Bushs trosbaserade politik har förvärrat mönstret.
Det sekulära Europa har en historisk mission här. Ta in Turkiet i EU. Visa att kristna, muslimer och ateister kan leva ihop. Sprid, ödmjukt, Richard Dawkins evangelium.