Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Gunnar Jonsson: EU bland kriser och dilemman

Foto: Markus Schreiber/AP

Grexit, Brexit, flyktingvågen, populismen, Ryssland. EU har aldrig lidit av så många samtidiga kriser. Statsmannakonst och en vilja att erkänna fel, skriver Gunnar Jonsson.

Det var en gång ett fredsprojekt. Som sådant är EU fortfarande en framgångssaga utan större konkurrens. Ur ruinerna av andra världskriget växte ett ekonomiskt samarbete mellan ärkefienderna Tyskland och Frankrike, som utvecklades till en västeuropeisk värdegemenskap byggd på frihet och demokrati. Med Berlinmurens och kommunismens fall syntes både kalla och alla krig vara slut, med unionens östutvidgning var Europa äntligen något helt.

Lyckan var inte beständig. Att EU:s toppmöte på torsdag samlar stats- och regeringschefer från 28 medlemsländer är inte fy skam. Men hoten, det ena värre än det andra, ansätter unionen från alla håll: Grexit, Brexit, flykting­vågen, populismen, Ryssland.

Euron var från början en bytes­affär. Frankrike accepterade Tysklands återförening för att slippa undan D-markens dominans. Tyskarna viss­te att de aldrig skulle kunna utöva internationellt inflytande annat än via EU, och såg en gemensam valuta som ett politiskt delmål. Inträdeskraven var det inte så noga med, varken för Italien eller Grekland.

Den internationella finanskrisen avslöjade obönhörligt eurobyggets svagheter. Länderna var olika, och den tänkta ekonomiska konvergensen förblev en tanke. Investerarna antog att alla stats­obligationer, inklusive grekiska, var riskfria. Det var en illusion. Tyskland exporterade muntert vidare, Grekland behöll sin korrupta stat och marknad klädd i tvångströja.

Valutan som skulle förena har i stället dragit isär. Vid Medelhavet har åtstramningarna väckt ilska och protester, i norra Europa ses miljardrullningen söderut med misstro och cynism. I öst ifrågasätter man varför grekiska pensionärer ska få hjälp att behålla en högre standard än de egna ländernas. Till och med i EU:s traditionella tysk-franska motor hackar sämjan betänkligt.

Redan från början sa många att en valuta­union inte fungerar utan en finanspolitisk union. En federal budget skulle utjämna och fördela, en centralbank vara systemets yttersta garant. Men ECB får inte finansiera medlemsländers underskott. En union byggd på gemensamt ansvar för skulder, och där stora summor transfereras från norr till söder, var inte lika populär i norr.

Europeiska ledare som talar om mer integration menar fortfarande vitt skilda saker. Tysklands Angela Merkel vill koordinera snarare än harmonisera, med rigid budgetdisciplin som punkt ett. Frankrike och Sydeuropa vill motsatsen. EU-kommissionen lade i skuggan av Greklandskrisen i måndags fram en plan med blygsamma kortsiktiga ambitioner men luftiga drömmar om ett europeiskt finans­departement.

Oavsett vad federalister hoppas är ytterst få väljare intresserade. Och hur gärna den grekiske regeringschefen Alexis Tsipras än hänvisar till sitt folkliga mandat har nordeuropeiska länders politiker sina alldeles egna uppdrag.

Grekland har stulit för mycket tid. Vid EU-toppmötet ska nu premiärminister David Cameron presentera sitt bud för reformer av unionen och ändrade medlemsvillkor för Storbritannien. Förhandlingsresultatet går till folkomröstning senast 2017. Säga vad man vill om riskerna med Grexit, ett brittiskt utträde ur EU skulle ha en helt annan dignitet.

Här handlar det om ett av de stora länderna, ekonomiskt men även utrikespolitiskt. Det är den tyngsta förkämpen för öppna marknader och frihandel, kärnan i hela unionen.

Camerons kritik mot EU är i mångas öron en gammal och typiskt brittisk gnällvals. Men dels är åtskilliga yrkanden rimliga: Unionen behöver stärka konkurrenskraften, säkra icke-euromedlemmars inflytande och ta itu med det demokratiska underskottet. Dels är klagomålen över byråkraternas Bryssel spridda över hela kontinenten.

Sant är att Cameron inte har skaffat sig många vänner i EU under processen. Fast det tjänar inte mycket till att himla med ögonen och säga att han borde ha struntat i opinionen i sitt Toryparti och bland väljarna. Fördragsändringar, som driver fram folkomröstningar, är naturligtvis besvärliga ting. Men ett EU som styrs över huvudet på medborgarna alstrar inga hurrarop.

Flyktingströmmarna är ett annat dilemma för toppmötet. Å ena sidan klarar sig ett åldrande Europa inte utan invandring, å andra sidan förändras samhället på ett sätt som ställer nya krav. Det är allt annat än ett över­gående fenomen. Inget slut syns för inbördeskrigen i Syrien och Irak, kaoset i Libyen, förtrycket i Eritrea eller fattigdomen i Somalia och Västafrika.

Här finns en moralisk utmaning. Tusentals drunknade i Medelhavet går inte att ignorera. Men motståndet är stort i många EU-länder mot att dela ansvaret. EU-kommissionens förslag om att portionera ut 40 000 flyktingar väcker högljudda reaktioner, trots den beskedliga siffran. Storbritannien, Irland och Danmark har undantag som tillåter dem att stå utanför kvoteringen.

Situationen innebär också påfrestningar för den europeiska välfärds­staten, särskilt för generösa länder som Sverige och Tyskland. Öppna era hjärtan, sa Fredrik Reinfeldt. För på kort sikt kommer det här att kosta, även om vinsten senare går att räkna hem.

Missnöje med EU och invandring skapar i åtskilliga länder en förgiftande kombination. Den göder politiska populister från Frankrike och Storbritannien till de nordiska länderna. Nedskärningar och arbetslöshet har i sin tur gett utrymme för vänstervarianter från Syriza i Grekland till Podemos i Spanien.

Ukraina visade att EU trots allt har betydande dragningskraft. Att folkviljan föredrog samarbetsavtalet med Bryssel framför Moskvas korrupta autokrati var dock inget som roade Vladimir Putin. Annekteringen av Krim och det blodiga kriget i östra Ukraina har visat upp ett Ryssland som inte längre respekterar europeiska gränser.

Enigheten om sanktionerna mot Putin håller än, men är inte given i Ungern eller Tjeckien och definitivt inte i Grekland. Även om Nato står för säkerheten på kontinenten måste dessutom de europeiska medlemmarna stå upp för dess principer. Artikel 5 om kollektiva försvarsgarantier gäller, naturligtvis även för Baltikum och Polen. Men nödvändiga ökningar av militära utgifter kommer oundvikligen att konkurrera med välfärdssatsningar.

EU har krånglat och ibland snubblat sig fram genom kriser av olika karaktär. Alexanderhugget finns sällan. Någon universallösning på arbetslösheten finns inte (investeringar, någon?), inte heller ett självklart svar på flyktingfrågan. Anhopningen av problem är en större utmaning än någonsin. Samtidigt är beslutsfattandet i en union med 28 länder och en eurozon med 19 ofta en trögrörlig historia.

Unionen lär aldrig bli fulländad, men ju mer splittrat Europa är desto sämre. EU är som demokratin: åtskilligt bättre än alla andra alternativ.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.