Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Gunnar Jonsson: Med Berlinmuren föll ett ruttet system

Den underbara natten i Berlin.
Den underbara natten i Berlin. Foto: JOCKEL FINCK

På söndag är det 25 år sedan berlinarna stormade muren. En process, ”Die ­Wende”, inleddes som blev dödsstöten för Sovjetkommunismen.

Det är vid Bernauer Strasse man verkligen ser hur det såg ut. Inte en mur, utan två parallella, runt fyra meter höga. Däremellan ”dödsbandet”, ständigt patrullerat med hundar, strålkastarbelyst, övervakat från gränspolisens torn. Om någon försökte ta sig över löd ordern: ”Skjut för att döda”.

Också i centrala Berlin finns en bit mur till beskådande, och vid Brandenburger Tor är sträckningen utmärkt i gatan. Precis intill markerar ett antal kors några av de 136 människor som miste livet för sin önskan att ta sig över. Berlinmuren var ingen lek, ingen myt.

Ett kvartssekel efter murens fall har hålet i stadens mitt fyllts igen av modernistiska byggnadsverk, boulevarder och fashionabla shoppingcentrum. För en nykomling kan det vara svårt att förstå att ett långt och djupt sår en gång delade Berlin. Mellan de båda tyska staterna gick järnridån, men rakt genom en av Europas klassiska städer löpte en särdeles konkret betongmur.

Kalla kriget hade redan pågått i 15 år när den östtyska kommunistdiktaturen fick sin geniala idé. DDR höll på att förlora sin befolkning. Precis innan muren började byggas 1961 flydde 3.000 människor – varje dag. Sovjetunionen och partibossen Walter Ulbricht blev alltmer övertygade om att de måste sätta stopp. Innan de var färdiga var styggelsen 16 mil lång.

Regimens namn på det hela blev den ”antifascistiska skyddsvallen”, för att påskina att det handlade om ett värn mot en tänkbar västimperialistisk ­attack. Det var en lögn utan gränser. På grund av kommunismens misslyckanden måste tvärtom de egna invånarna hållas inlåsta i ett fängelse.

Västberlins öde blev samtidigt en paradox: de fria människorna befann sig innanför muren. Men de kunde ta sig ut.

Maktens fundament i Östtyskland var den sovjetiska armén. Och naturligtvis Stasi, den allt öveskuggande säkerhetstjänsten som i sin krafts dagar hade över 90.000 anställda. Var sjätte medborgare antas ha rapporterat till inrikesspionaget. En vägran att ange familjemedlemmar, grannar och vänner ledde till utpressning eller mer subtilt tvång. Jobb kunde förloras, barns utbildningschanser spolieras. Stalin hade sin Gulagarkipelag, men även DDR räknade genom åren ett par hundra tusen politiska fångar. Deras brott var ofta att vilja lämna landet.

Kommunismens ekonomiska sönderfall hade börjat långt tidigare, men med Michail Gorbatjov fick Sovjet 1985 en ledare som insåg att något måste göras. Fallet var dock omöjligt att hejda, och missnöjet jäste. I maj 1989 började Ungern släppa igenom östtyska medborgare som ville ta sig till väst. De ville slippa vara DDR, ”Der doofe Rest”, dumbommarna som blev kvar. 200.000 hade lämnat landet till och med augusti.

Polen låg före Östtyskland i upprorsspåret, och Leipzig före Berlin. Det var ändå murens fall på kvällen den 9 november som blev symbolen för hela Sovjetimperiets sammanbrott. Dels var det ett tydligt definierat ögonblick, möjligt att följa på tv runt om i ­världen. Dels har det med murens själva existens att göra, ett bisarrt monument över ett odugligt och omänskligt samhällssystem.

Stilenligt nog utlöstes festen av ett missförstånd. Kommunistpampen som hade i uppdrag att hålla presskonferens om lättnader i reserestriktionerna var inte i rummet när partiets centralkommitté fattade beslutet. Han antog att det gällde ”genast”, fast det inte alls var meningen.

Östberlinarna tog honom på orden och vallfärdade till gränsstationerna, vakterna kapitulerade, massorna vällde in i väst. Någon plan fanns aldrig, det som hände var en spontan och mycket folklig resning. En natt av dans på muren och hysterisk förbrödring följde. Vilt främmande människor omfamnade varandra för att de plötsligt fick leva sin dröm. Reaktionen var i sig den slutgiltiga domen över länderna Stalin byggde.

Redan den natten började folket hacka den hatade Berlinmuren i bitar. Men inte en droppe blod spilldes. Diktaturens kreatur gav till slut upp utan strid.

Utopin om kommunismens lyckoland är inte helt död, trots att det totalitära ligger i dess logik. Partiets herravälde förutsätter en massiv kontrollapparat. Men förtrycket, kombinerat med planekonomins stelhet, dömde också Sovjetsystemet till undergång.

Många östtyskar hade släktingar eller andra som berättade, allt fler kunde se väst-tv i smyg. Uppenbart erbjöd den andra sidan både frihet och en betydligt högre standard. De som flydde ville inte bara bort från repressionen, utan lockades av ett på alla sätt bättre liv.

Den politiska vänstern i Europa använde stora delar av kalla kriget till att demonisera USA. Vietnamkriget och Watergateskandalen var visserligen inget att vara stolt över. Men att USA under decennier säkrade Europas inklusive Västberlins demokrati borde heller inte vara möjligt att förneka. Det amerikanska stödet var dessutom livsnödvändigt för Tysklands återförening.

Efter murens fall avslöjades att kommunismen var inte bara moraliskt utan också ekonomiskt bankrutt. Även västvärlden blev överraskad över hur illa det faktiskt var. Så sent som på 1980-talet ansågs DDR vara ett hyggligt utvecklat industriland. Föreställningen visade sig sakna verklighetsförankring.

Valutaunionen mellan Tysklands väst och öst var politiskt nödvändig, men knäckte konkurrenskraften i det östtyska korthuset. Västra Tyskland betalade astronomiska summor för att skapa reda i moraset, och kostnaderna tyngde ekonomin under lång tid. Erfarenheten av att köpa ett helt land har viss betydelse för den aktuella olusten att ta på sig ansvar för skulder i Sydeuropa.

Skillnaderna mellan väst och öst har utjämnats, även om de finns kvar både ekonomiskt och känslomässigt. En del nostalgiker muttrar fortfarande om att allt inte var dåligt i DDR, och det stämmer. Det är ändå ett faktum att murens fall räddade landet från kollaps och att miljoner östtyskar äntligen fick sina mänskliga rättigheter. Återföreningen av Berlin och så småningom Tyskland, kalla krigets slut – allt detta finns det fortfarande anledning att fira.

Berlin spelar en central roll i varje del av Europas 1900-talshistoria. Den 9 november är en dag att minnas för att den blev slutet för ett ruttet system, men också en historisk explosion av glädje.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.