Ledare

Merkel kämpar mot klockan

Med vänner som CSU:s Horst Seehofer behöver Merkel inga fiender.
Med vänner som CSU:s Horst Seehofer behöver Merkel inga fiender. Foto: Sven Hoppe/AP

Opinionen i Tyskland har svängt. En majoritet tror inte längre att landet har kontroll på flyktingkrisen. Förbundskansler Merkel får dålig hjälp av EU, skriver Gunnar Jonsson.

Visst har strömmen krympt, men fortfarande kommer uppåt 3.000 flyktingar per dag över gränsen från Österrike. Få tror på något egentligt trendbrott, snarare är vintervädret i Europa orsaken till minskningen. I fjol anlände över 1 miljon människor till Tyskland, och det kan bli lika många 2016.

Den välkomnande attityden har dock förbytts i skepsis. Antalet flyktingar förklarar mycket, fruktan för terrorister någon del. Massövergreppen mot kvinnor i Köln på nyårsafton, där framför allt unga män med nordafrikanska rötter pekades ut, blev därtill en symbol som bidrog till stämningsförändringen.

I slutet av sommaren, när förbundskansler Angela Merkel sa att ”vi klarar det”, höll de flesta med. Nu tror en majoritet av tyskarna inte längre att landet kan bemästra flyktingkrisen. Opinionsstödet för Merkels kristdemokratiska CDU sviktar betänkligt. Systerpartiet CSU i Bayern, som vill stänga gränsen och införa ett tak för mottagningen på 200.000 personer, går däremot framåt.

En annan vinnare är Alternativ för Tyskland, antieuropartiet som blivit främlingsfientligt och som nu kretsar kring 10 procent i mätningarna. Merkels koalitionspartner, socialdemokratiska SPD, har famlat efter teman i tio år och vet inte vilket ben det ska stå på. Partiledaren Sigmar Gabriel klagar högljutt på CDU-ministrarna, men navigerar vaksamt och vill inte framstå som flyktingkramare.

På onsdagskvällen var förbundskanslern inbokad för ännu ett frostigt möte i Bayern. CSU har hotat med att gå till författningsdomstolen om inget händer inom två veckor. Även i CDU är det oroligt. I veckan undertecknade 44 förbundsdagsledamöter ett brev med krav på en snabb omläggning till en mer restriktiv flyktingpolitik. Tonläget blir inte mildare för att Österrike inför tak för antalet asylsökande och täpper till sin egen gräns söderut.

Merkel har själv försökt anpassa politiken. Det var hon som slutgiltigt satte Dublinförordningen ur spel genom att förklara att alla asylsökande syrier skulle släppas in i Tyskland. Hon har hela tiden bestämt motsatt sig att stänga gränsen, och betraktar Schengenunionen som en oumbärlig landvinning. Ändå kan hon inte undgå att kika på opinionen.

Flyktingmängden från västra Balkan har stramats åt kraftigt. Även för algerier, marockaner och tunisier gäller nu att de helt enkelt inte får asyl. Fler avvisas. Försörjningskraven har blivit tuffare. Familjeåterförening, endast för syrier. Efter Köln ska regler också skärpas för asylsökande som begår brott, redan en villkorlig dom ska leda till utvisning.

Det lär inte räcka för att infria löftet att siffrorna ska reduceras på ett tydligt sätt. Merkel sätter sitt hopp till tre externa faktorer. Ingen ser lovande ut.

För det första borde EU:s kvotsystem äntligen börja fungera. Men av de 160.000 flyktingar som skulle omfördelas enligt höstens överenskommelse har hittills bara drygt 300 kunnat åka. I Östeuropa är medlemsländerna principiella motståndare. Frankrike med flera vill inte göda sina invandringsfientliga partier. Andra tycker att de har nog med egna problem.

För det andra skulle Turkiet stänga havsvägen till Grekland, uppbackat av en förstärkt europeisk gränsbevakningsmyndighet. Men turkarnas engagemang är inte överdrivet, och de 3 miljarder euro de blivit lovade i kompensation tycks ingen vilja betala utom tyskarna. President Erdogan är en opålitlig partner som när som helst kan vrida på flyktingkranen igen, särskilt om han är missnöjd med de politiska eftergifter han också kräver av EU.

För det tredje är den önskvärda freden i Syrien inte synlig vid horisonten. Givarkonferensen i London i början av februari kan kanske ordna mat till flyktinglägren, dock inget eldupphör. Katastrofen fortsätter.

Men Merkel har tidsbrist. När våren kommer ökar sannolikt flyktingströmmen igen. Utfallet av EU-toppmötena i februari och mars är ytterst osäkert. Och den 13 mars är det val i tre tyska delstater, bland annat den tidigare kristdemokratiska bastionen Baden-Württemberg.

Det kan ifrågasättas om det är möjligt att stänga gränsen. Ingen Östersjö finns att tillgå i Alperna. Fast har Merkel något alternativ till att försöka strypa flödet?

Tyskland är i grunden öppet och tolerant. Sverige också. Här upprättades gränskontrollerna ändå.

Kanske skulle ett tyskt beslut tvinga övriga EU-länder att inse att vägs ände är nådd. Tyskland kan sätta ytterligare press genom att göra livet besvärligt för polska och franska lastbilsförare, eller försöka få EU att stoppa strukturstödet till Östeuropa. Risken är dock att unionen i stället glider isär. Det är i så fall svårt att skylla på Angela Merkel.