Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Trängsel på ytterbanorna i USA

Bernie Sanders fans gillar inte Donald Trump.
Bernie Sanders fans gillar inte Donald Trump. Foto: Charles Krupa AP

Vreden går ut över substansen. Polariseringen i amerikansk politik lär prägla även valåret.

Om Republikanernas kampanj har liknat en galen cirkus har Demokraternas varit av den sömnigare typen. Men det är dags att gå från förpostfäktning till allvar. Den 1 februari hålls Iowas nomineringsval, drygt en vecka senare stundar primärvalet i New Hampshire.

Hillary Clinton har hela tiden varit den självklara demokratiska presidentkandidaten. Ändå har hon haft förvånansvärt svårt att skaka av sig den evige socialisten Bernie Sanders. Iowa ser ut att bjuda på närmast dött lopp, i New Hampshire leder utmanaren. Tonläget var gällare än tidigare i den sista förvalsdebatten i söndags kväll.

De första två valen kan ändra dynamiken. Men South Carolina är nästa omgång, och där borde Clintons stöd bland svarta ge en enkel seger. Därefter gynnar schemat också henne.

Länge var det oklart vilket slags kampanj Clinton skulle föra. Hon har flörtat med vänsterpopulism, men tycks ha stannat för pragmatism och kontinuitet. Under debatten ansträngde hon sig för att stå så nära president Barack Obama som möjligt, för han är fortfarande omhuldad i partiet och hon skulle gärna återuppliva hans gräsrotsrörelse.

Vänsteryttern Sanders vill vara den omvälvande förändringens man. Han blåser till kamp mot finanskapitalet (och dess donationer till Clinton). Obamas sjukförsäkringsreform vill Sanders ersätta med ett närmast svenskt system, Clinton varnar för att riva upp presidentens stora inrikespolitiska arv. Men om Clinton har nytta av Obama nu, finns risk för motsatsen i höstens avgörande kampanj. Särskilt populär är presidenten inte i folkdjupet.

Partivänsterns jubel för Sanders går inte att översätta i förtroende hos de breda lagren. Clinton har egna problem: erfaren men föga omtyckt. Minnet av den karismatiske maken Bill är blandat, hjulen snurrade men dessvärre också skandalerna. Hillary Clinton har sina affärer, som det privata e-postkonto hon av outgrundliga skäl använde när hon var utrikesminister. Hon är ofta fientlig mot medierna, som inte svarar med uppskattning.

Framför allt är hon mer Washingtonelit än någon annan, ett valår när detta är värsta tänkbara skällsord.

Demokraternas dust är rena söndagsskolan jämfört med det kaotiska grälet inom Republikanerna. Alla har väntat på att fastighetsmagnaten Donald Trump ska kraschlanda, men han behåller en stor ledning. Hans metod är att chockera och förolämpa, hans program är ett mischmasch av snedvridet och ogenomförbart. Hetsen mot invandrare, både mexikaner och muslimer, är grundbulten. USA:s politiker är dumma i huvudet, för att inte tala om Trumps rivaler. Hans urspårningar tar väldig plats, kränkta vita män älskar honom.

Klar tvåa är Texassenatorn Ted Cruz, en konservativ demagog som inbillar sig att radikal höger ska erövra det politiska mittfältet. Han vill också slippa invandrare och är den kristna partifraktionens hjälte. I kongressen har han retat gallfeber på sina republikanska kollegor, eftersom han är en principryttare som bara samarbetar med sig själv.

Cruz leder i Iowa, Trump är långt före i New Hampshire. Båda har entusiastiska gräsrötter bakom sig, men väcker sådana antipatier att de inte kan vinna Vita huset i november. I det republikanska etablissemanget är skräcken påtaglig för ett förödande nederlag. Partiet har länge varit på väg åt höger, Teapartyrörelsen drev på, men Trump och Cruz är en ny dimension.

Partiets hopp står till att någon av de normala kandidaterna ska skilja sig från mängden och ta hem spelet mot stollarna. Ju närmare det faktiska valet, desto fler människor blir intresserade, desto fler tänker efter. Senator Marco Rubio från Florida ligger bäst till. Jeb Bush var storfavorit från början men för en tynande tillvaro.

Det gemensamma draget i båda partierna är upproret, missnöjet med det gamla vanliga. Men varför är folk så arga? Tillväxten är acceptabel, arbetslösheten låg. Republikanerna målar ändå ett USA i de svartaste färger, på rask tillbakagång på hemmaplan och världsarenan, lett av en feg och svag Obama. Även Rubio, optimisten i gänget, har känt stämningarna och blivit allt dystrare.

Demografin talar för Demokraterna i presidentvalet, de vinner bland kvinnor och minoriteter. Men det finns en känsla av ökande orättvisor som inte alls tycks gynna partiet, utan snarare ilskna populister.

Clinton är sårbar, men inte mot Trump. Hans stödtrupper försvinner dock inte i brådrasket. Många kräver förändring utan att veta hur den ska se ut. Valkampanjens excesser är underhållande. Men leken med elden innebär också risk för att bränna sig.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.