Det mumlas missnöjt i korridorerna i Bryssel. Alla som har drömt om att EU skulle bli en stor och stark aktör i världen är besvikna över hur unionen har agerat under katastrofen i Haiti.

Vissa tycker att EU:s nya utrikesminister Catherine Ashton, i likhet med USA:s Hillary Clinton, borde ha åkt till katastrofområdet. Joseph Daul, ordförande för den konservativa gruppen i Europaparlamentet, hävdar att Ashton borde ha tagit första tillgängliga plan. Och Frankrikes nygamle EU-kommissionär, den något självgode Michel Barnier, förklarade vid en presskonferens förra veckan att ”efter tsunamin 2004 flög jag dit omedelbart”.

Andra ägnar sig åt att kritisera USA. Frankrike var tidigt ute och häromdagen skällde Italiens främste expert på jordbävningar ut de amerikanska räddningsinsatserna. Andra vill åter att EU ska inrätta en humanitär snabbinsatsstyrka, liknande de militära som redan finns, för att slippa tvingas skramla ihop militärpoliser från några EU-länder, vilket utrikesministrarna beslutade på måndagen.

Det är en sympatisk idé, men skulle med största sannolikhet bli ännu ett kostsamt och misslyckat EU-experiment. EU:s militära snabbinsatsstyrkor har inte blivit någon succé. De har inte ens använts, trots att de skulle ha behövts i Tchad. Unionen behöver inga nya storslagna drömmar. Det räcker så bra att göra verklighet av de förslag som redan klubbats.

EU:s nya utrikesminister skulle vara en enande, samordnande, samlande kraft. En person som kunde tala i hela EU:s namn och hindra den kakafoni som nu har brutit ut. Det behövs fortfarande.

Det är visserligen skönt att Catherine Ashton inte åkte till Port-au-Prince. Flygplatsen där borde inte vara en scen för världspolitiska framträdanden. Men Ashton behöver höja rösten i Bryssel och i stället för att kritisera andra borde EU-länderna sluta dagdrömma. Inse att det fortfarande bara finns en världsmakt som har kapacitet och möjlighet att förflytta stora hjälpinsater runt jorden.

Efter Haiti borde till och med EU ha förstått att den världsmakten heter USA.