I våras drabbades ett par amerikanska vänner av en olyckshändelse i vården. Deras nyfödde son fick en tio gånger för hög dos av antibiotika under ett sjukhusbesök i Florida. Den sköterska som gav medicinen hade räknat fel på en nolla.
Till slut gick det bra med pojken, men föräldrarna blev skärrade och upprörda. Slarvet med doseringen kändes till en början oförlåtligt.
Under den inledande chocken tog därför mamman, som arbetar på en av landets främsta advokatbyråer, kontakt med sin arbetsgivare för juridisk konsultation.
Det resulterade i att en representant från företaget ringde upp sjukhusledningen för att sätta press på de ansvariga. Sonen skulle få bästa tänkbara vård – annars väntade omfattande skadeståndskrav. Så löd det underförstådda budskapet.
Det är för mig okänt om processen drevs vidare, men det skulle inte förvåna. I USA förväntas den som känner sig felbehandlad att vända sig till domstol för att där få upprättelse.
De frågor som i Sverige prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd samt Socialstyrelsen hamnar i USA ofta hos så kallade trial lawyers. Dessa specialiserade processjurister har som mål att driva fram enorma skadestånd. Vid juryrättegångar kan en läkare som förlorar tvingas betala mellan 30 och 40 miljoner kronor i ersättning till den drabbade.
Konsekvenserna av denna stämningskultur är mycket negativa för den amerikanska vården. Risken för att hamna i domstol gnager i varje doktors bakhuvud, vilket utlöser omfattande försiktighetsåtgärder. Läkarna tar ofta fler prover än nödvändigt, de väger sina ord på guldvåg, de avstår från att ge vissa råd.
Och så måste de naturligtvis teckna en försäkring för att skydda sig mot eventuella skadestånd.
I några delstater och för vissa specialiteter är situationen extrem. I Maryland har det exempelvis varit svårt att få tag på förlossningsläkare, eftersom försäkringspremierna legat på ungefär en miljon kronor per år. Så mycket kostar det inte ens att anställa en läkare i de flesta länder.
Det finns mycket som är bra i USA och som Sverige kan lära av sig, men den stämningskultur som präglar landets sjukvård är något av det sista vi ska importera.
Den bidrar inte bara till att göra behandlingar dyrare än nödvändigt och skapa misstro mellan läkare och patienter. Den leder också till en juridifiering av frågor som är etiskt och medicinskt komplicerade.
Det har länge rått en bred samsyn i Sverige om att juristerna ska hållas utanför vården, men risken är att vi nu bevittnar en stegvis omprövning.
Tidigare i år hämtade fyra poliser en överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm, misstänkt för dråp på ett litet barn. Solna tingsrätt häktade senare läkaren under några dagar.
I dag, sju månader efter häktningen, har åklagaren fortfarande inte fattat något beslut om åtal. Han avvaktar Socialstyrelsens parallella utredning, som väntas bli klar endera dagen. Utan att ta ställning i ansvarsfrågan kan man lugnt konstatera att hanteringen av detta fall lämnar mycket att önska.
Att ett för tidigt fött barn dött är en tragedi. Men denna tragedi har fördjupats av att de rättsvårdande myndigheterna snabbt kopplats in i ett ärende som knappast rymmer några enkla svar om rätt och fel. Av det vi vet gäller brottsmisstankarna mot läkaren inte beslutet att avbryta respiratorbehandlingen av flickan. Misstankarna handlar i stället om vården i livets slutskede, när den livsuppehållande hjälpen redan var avbruten. Enligt en rättsmedicinsk undersökning hade det avlidna barnet förhöjda koncentrationer av morfin och tiopental.
Det är läkemedel som ges för att stilla smärta och dämpa ångest. Vad som är tillräcklig dos kan variera mycket från fall till fall. Vi har alltså att göra med ett svårt medicinsk avgörande som rör så kallad palliativ vård, det vill säga en behandling som endast lindrar symtomen på en sjukdom.
Vad är en korrekt bedömning i en sådan situation? Jag förmodar att Socialstyrelsens medicinska experter har bildat sig en uppfattning i frågan.
Men åklagaren väntade inte in den, vilket hade varit naturligt, utan såg det som motiverat att skicka polisen till Karolinska sjukhuset för att gripa specialistläkaren, som bland kollegerna är en respekterad yrkesperson. Mer än ett halvår senare har åklagaren ännu inte avslutat sin förundersökning. Läkaren är tjänstledig från sitt arbete och vet fortfarande lite om misstankarna.
Inte konstigt att vårdpersonal runt om i Sverige känner djup olust och oro. Vem är nästa måltavla för rättsstatens jakt på ansvariga för att ett spädbarn inte lever?
Ingen läkare står över lagen, men lagen ger allt annat än fullödiga svar på medicinska dilemman. Det amerikanska exemplet visar med skrämmande tydlighet att den sorg och upprördhet som vården kan orsaka lämpar sig illa för juristernas värld av processande och dömande.