Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Håll käften, du är vit

Att utan några som helst belägg anklaga deltagare i hijabuppropet för exotisering och dolda motiv riskerar att kväva en viktig diskussion. Man kan nog kalla måndagens ”hijabupprop” en framgång.

Att så många svenskar – kända och okända, kvinnliga och manliga, blonda och mörka – valde att ikläda sig muslimsk huvudduk för en dag gav åtminstone ett tydligt resultat. Ett misstänkt rasistiskt hatbrott mot en gravid kvinna fick större uppmärksamhet än vad som vanligtvis är fallet när någon trakasseras för sin härkomst, hårfärg eller tro.

I dess svallvågor följde dessutom en relevant diskussion. Det är nämligen inte självklart och oproblematiskt att sätta på sig en hijab. För en del, inte minst sekulära kvinnor med muslimsk bakgrund, är huvudduken en förtryckets symbol, en påminnelse om ett patriarkalt system där mannen anses ha rätt att kontrollera kvinnans klädsel, kropp och sexualitet.

Det är lätt att ha förståelse för båda sidor. Diskussionen i sig – hijab eller inte – var och är viktig. Ett rimligt svar är det enkla: frivillighet. Vuxna män­niskor ska i största möjliga mån själva bestämma vilka klädesplagg de vill ta på eller av.

Men så fanns, som så ofta i sådana här sammanhang, en tredje ståndpunkt. I korthet gick den ut på att protesten var förkastlig eftersom deltagarna i den var människor som på något sätt var alldeles fel, och att dessa felaktiga människor dessutom hade fel erfarenheter.

Jag tror inte att det var särskilt många som betraktade hijabuppropet ur den synvinkeln, men lita på att de hördes med all önskvärd tydlighet på Twitter och i diverse debattfora.

Ett pedagogiskt exempel utgörs av Sara Yazdanfar, förbundsstyrelseledamot i SSU. På SVT Debatt skrev hon att idén och initiativtagarna till uppropet visserligen var toppen – men inte dess deltagare. Många av dem var nämligen ”en allmän krets vita, icke-religiösa kvinnor”. Dessa, ”en vit medelklass – totalt omedveten om sina privilegier”, planerade att efter att ha ”manifesterat välvillighet” ta av sig slöjan igen och ”återgå till vardagen”.

Ja, det är ofta så protester fungerar. Efter 1 maj lägger demonstranterna ner de röda fanorna och återgår till vardagen – endast sällan bär de med sig plakatet med texten ”Borgarna spökar – fattigdomen ökar” till jobbet som syo-konsulent. Det är inte säkert att det beteendet, att återgå till vardagen, gör deras solidaritet mindre, eller sämre.

De flesta minns förmodligen den antirasistiska kampanjen ”Rör inte min kompis” som kom hit från Frankrike på 1980-talet. Inte minst var just SSU drivande, och knappar med budskapet fick epidemisk spridning. I dag hade förmodligen folk blivit sura i stället: ”Kompis” är ett förringande och kränkande uttryck. Och snart tar du säkert av dig knappen och återgår till vardagen.

Eller, som en smart kollega uttryckte det: Om några miljoner tyskar hade iklätt sig judisk kippa efter kristallnatten – hade det då varit en stark solidaritetshandling eller ett sätt att exotisera judarna?

”I stället för att försöka leva sig in i hur det är att vara en muslimsk kvinna för en dag bör de människor som nu drar en sjal över sitt hår diskutera hur vi tillsammans skapar ett samhälle med en vass antidiskrimineringslagstiftning”, skriver Sara Yazdanfar i sin debattartikel.

Nyckelfrasen är ”i stället”: ”Ni gör så här, dumma medelklass! Ni borde i stället göra så där!” När det i själva verket är rätt sannolikt att de flesta som deltar i protester som hijabuppropet faktiskt finner tid och utrymme att göra bådadera. De två står inte i motsats, tvärtom – att leva sig in är en bra grundval för givande diskussion.

De fraser som gärna används i den här typen av kritik – tolkningsföreträde, rasifiering, privilegier, exotisering – är synnerligen moderna, men de betyder sällan något konkret. Hur bevisa, eller motbevisa, till exempel vem som exotiserar vem? Att gå in i någon annans huvud och förklara denne som ”omedveten” om det ena eller andra är i bästa fall underhållande, i sämsta djupt obehagligt.

Det är svårt att begripa varför en protest skulle vara mindre värd för att den artikuleras av, bland andra, människor från medelklassen. Alternativet är att dessa håller käften. Det är knappast sannolikt, jag erkänner, vi i medelklassen lever nämligen för den här typen av solidaritetshandlingar.

Men om det trots allt skulle ske, om människor som inte delar andras erfarenhet slutar demonstrera för deras rättigheter – blir då världen bättre eller sämre?

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.