För några år sedan bestämde Bandyförbundet att den anrika utesporten ska spelas inomhus från år 2012. I alla fall i Elitserien. Motiven är flera, förbundet anser att det höjer nivån på spelet och att det blir trevligare för publiken att slippa snöstormar, regn, blåst och iskyla.
Därför byggs det bandyhallar i rask takt. Vänersborgs arena stod klar i höstas, den skulle ha kostat 140 miljoner kronor. Slutnotan verkar hamna på 272. Dessutom trillade taket in, 100 kvadrat av det, i februari. Men IFK Vänersborg klarade sig kvar i Elitserien efter att ha kvalsegrat över Örebro, som också spelar inne.
Hallen i Vänersborg är kommunal. Göranssons arena i Sandviken har byggts för donationsmedel, åtminstone 210 miljoner, men kommunen har lagt in 50 i kringinvesteringar. Saik åkte ut i finalsemin mot Bollnäs, som spelar ute. I finalen i söndags vann ett annat utelag, Hammarby, som på åttonde försöket tog sitt första guld. Grattis.
För övrigt blåste det snö på Studenternas i Uppsala där finalen stod. Det blev publikrekord ändå – 25.600 personer.
Det råder hallfeber i Sverige. I var och varannan sport. Men att bygga en mängd bandyhallar är märkligt. Det är en liten idrott, 25.000 aktiva varav hälften är över 13 år och licensierade. Det är inte vettigt att lägga miljarder i skattemedel för att denna lilla skara ska flytta en utesport in under tak.
Om bandyföreningarna själva skakar fram kapitalet – utan att kommunerna går i borgen, agerar bank eller betalar ockerhyra för allmänhetens åkning – bör politikerna vara hyggliga och ställa mark till förfogande. Går det sedan illa – vilket det ofta gör – ska kommunen inte gå in och stötta.
Yngre svenskar talar inte ofta om bandy, om de inte kommer från de mindre orter där nystjakten av tradition är stor. Man talar om isbandy eller utebandy. För innebandy finns ju redan.
Det är en helt annan sport. Och den är stor. 123.000 licensierade spelare. Det är en jämförelse att hålla i minnet när Bollnäs och Hammarby tigger om tak över huvudet och väggar mot vinden.