I den nyutkomna debattboken ”Jämlikhetsanden” (Karneval förlag) driver de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett tesen att ekonomisk ojämlikhet har en ytterst negativ inverkan på människors mentala och fysiska tillstånd.
Denna slutsats bygger på statistiska jämförelser mellan ett antal av världens rikaste länder när det gäller faktorer som utgör rimliga mätare på välbefinnande: livslängd, drogmissbruk, tonårsgraviditeter, fetma, våldsfrekvens, skolresultat, fängelsestraff, social rörlighet.
På nästan alla områden blir utfallet detsamma. I länder med relativt låga inkomstskillnader – främst Skandinavien och Japan – är människor över lag friskare, nyktrare, smalare, bättre utbildade och lyckligare än i länder med stora sociala klyftor, i första hand Storbritannien och USA.
Varför är då jämlikhet inom en nation så avgörande för människors välbefinnande? De fattigaste 12 procenten i USA lever ändå skyhögt över större delen av världens befolkning: 80 procent av dem har luftkonditionering och nästan 75 procent äger minst en bil. Det borde väl göra dem glada.
Men människan fungerar inte på det viset. En tämligen entydig forskning visar att de positiva effekterna av en allmänt höjd materiell levnadsstandard upphör när ett samhälle har nått en viss ekonomisk nivå. Medan ökat välstånd ännu påverkar såväl medellivslängd som medborgarnas tillfredsställelse i fattiga länder bröts dessa samband i de rika länderna någon gång under femtio- eller sextiotalet.
På denna nivå blir i stället den relativa fattigdomen avgörande. Människan, argumenterar Wilkinson och Pickett, är i grunden en social varelse som jämför sig inom gruppen. Rikedom gör oss inte nöjda utan snarare mer tävlingsinriktade – vilket i sin tur leder till att vi också blir mer ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas.
Så långt är ”Jämlikhetsanden” en lysande, om kanske inte helt originell bok. Här finns en stor samling goda argument som alla pekar i en riktning: att det vore omoraliskt att inte göra jämlikhet till en central politisk prioritering.
För Skandinaviens del – som i Wilkinsons och Picketts ögon är normen för resten av världen – innebär väl det i stort sett att försvara existerande jämlikhetsnivåer. I USA och Storbritannien skulle det däremot behövas en kraftsamling för att minska inkomstklyftorna.
Men ”Jämlikhetsanden” går längre än så. Författarna hävdar att de har upptäckt en vetenskaplig sanning, ungefär som en medicinsk upptäckt: alla blir friskare av jämlikhet. På sätt och vis utgör den en spegelvändning av nyliberalismen och ”den enda vägens” politik. Här finns samma misstro mot politik som en arena för konflikt mellan olika värderingar.
Men dessa vetenskapliga anspråk håller helt enkelt inte. Låt mig bara helt kort peka på några underliggande svagheter:
1. Det är oklart om jämlikheten verkligen är den enda nyckelfaktor som författarna hävdar. De undviker problemet med att de länder som de lyfter fram som mest jämlika – Skandinavien och Japan – också historiskt har varit kulturellt homogena samhällen. Många av de mer ojämlika länderna har däremot länge varit mer religiöst och etniskt blandade.
2. I en del fall är det verkligen sant att ojämlikhet är dåligt för alla medborgare i en nation. Det gäller till exempel barnadödlighet. Det är större chans att barn till en fattig svensk överlever än att barn till en rik walesare gör det. Men i många andra fall är ojämlikheten bara dålig för dem med lägre inkomster. Om man är fattig är det bättre att ha sina barn i en finsk skola, men om man är rik kan man lika gärna sätta dem i en brittisk skola. Det är ett argument för att jämlikhet är bra för många, men det visar inte att alla tjänar på jämlikhet.
3. Wilkinson och Pickett tillbakavisar bestämt alla påståenden om att en alltför långt driven jämlikhetspolitik skulle kunna dämpa den individuella kreativiteten i ett samhälle. Det är möjligt att de har rätt, men deras bevisföring är absurd: att det jämlika Sverige delar ut Nobelpriset. Tittar man på vart prisen går stärker det snarare tesen att ojämlikhet är intellektuellt stimulerande.
Detta sagt så är ”Jämlikhetsanden” en av de mest uppmuntrande och stimulerande böcker jag läst på länge.