Signerat

Äntligen en nypa frisk luft i migrationsdebatten

Foto: Magnus Bard

Tre liberaler ger i en Timbropublikation sin syn på invandring och integration. Här synliggörs de målkonflikter, de komplexa sammanhang, som så sällan hörs i den allmänna och djupt polariserade debatten, skriver Hanne Kjöller.

Albert Einstein definierade vansinne som att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Vi måste tänka nytt om integrationen.

Karin Svanborg-Sjövall, vd vid tankesmedjan Timbro, gav tre liberala skribenter ett uppdrag. Jakob Heidbrink, docent i civilrätt, Mattias Svensson, författare och skribent, och Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förlagschef på Timbro, ombads skriva varsin essä utifrån rådande migrationsdebatt. En av uppgifterna var att bemöta motståndarnas bästa argument. Och syftet att dra i gång en inomborgerlig debatt.

Resultatet blev rent bländande. Att läsa är som att andas frisk luft efter att länge ha varit instängd i en källare. De tre kommer till olika slutsatser, men de gör det med argument och en intellektuell heder, som lyst med sin frånvaro under en debatt som mer präglats av populistisk positionering än verklig diskussion.

Jakob Heidbrink skriver om hur oförenliga åsikter buntas samman till en enda åsiktsriktning så att man får intrycket att det bara finns två läger. Personer som egentligen är oense om det mesta – men som hamnat i samma slutsats i en viss fråga – tillskrivs en gemensam uppfattning. Misstolkningarna är ofta medvetna och syftar till att smeta ned, snarare än att förklara, beskriva och värdera.

Heidbrink exemplifierar med debattörer som ifrågasatt om mottagningssystemen kan hantera nuvarande mängd asylsökande och som anklagas för att vara rasister därför att eventuella förslag på åtgärder kan sammanfalla med de verkliga rasisternas önskemål. Alla vet, även de som så ivrigt slungar iväg rasistanklagelser, att det förstås är en avgrundsdjup skillnad mellan att fundera över kapacitet och att av ideologiska skäl önska sig ett samhälle utan mörkhyade.

 

Om man inte tycker att ruttjänster eller lägre ingångslöner är någon bra lösning bör man redovisa vad som i så fall kan vara det.

 

Andreas Johansson Heinö konstaterar att avvägningarna mellan frihet, jämlikhet och sammanhållning är mer komplex i frågor om invandring än om exempelvis skatt- eller bostadspolitik. Invandringsfrågan förutsätter att olika friheter vägs mot varandra, och en storskalig invandring leder med nödvändighet till ökad ojämlikhet.

Invandringsdebatten har inte gynnats av föreställningen att ont står mot gott, skriver Johansson Heinö. I  stället för att synliggöra de målkonflikter som är svåra för de allra flesta, oavsett ideologiska utgångspunkter, ”har nästan varje steg i riktning mot minskad restriktivitet framställts som moraliskt högtstående”. Johansson Heinö förklarar varför denna dikotomi är oanvändbar: ”Det är när invandringens behov av bostadsbyggande ställs mot bevarande av grönområden, eller när öppettider på biblioteket ställs mot mer resurser för ensamkommande i  skolan, som attityderna spelar roll på allvar.”

Men så långt kommer sällan den svenska debatten. Politik är att prioritera, det vet varje kommunalråd. Men var, frågar sig Johansson Heinö, finns de kristdemokrater som säger sig vilja offra vårdnadsbidraget för att kunna ta emot fler flyktingar? Vilka liberaler är beredda att ge upp jämställdhetsbonusen? Var finns de moderater som kan tänka sig minskade ränteavdrag eller vänsterpartister som är redo att låta svenska 20-åringar betala för sin egen tandvård?

Att det i inledningsskedet kostar att ta emot asylsökande är ofrånkomligt. Men det finns ingen naturlag som säger att invandring i det långa loppet måste bokföras med röda siffror. Vissa är högutbildade, andra kan utbildas men många faller utanför båda dessa kategorier. För att få med fler så måste arbetsmarknaden reformeras. Men också denna självklarhet kläs ofta i  falsk, tudelad motsättning.

Så twittrar exempelvis S-debattören Göran Greider: ”Regeringen vill lösa integrationen med nya RUT-tjänster och högern jublar över utökad tjänarklass”. Okej. Så vi som funderar över hur man kan bygga ett samhälle där även människor med bristande skolgång har ett arbete att gå till gör det för att vi vill ha fler tjänare, och inte för att vi faktiskt oroar oss för vad som händer i ett samhälle där barn aldrig ser mamma eller pappa gå till jobbet?

Det är med debatter som dessa vi blir kvar i det unkna källarutrymmet. Alltmedan parallellsamhällen och utanförskap permanentas. De gamla modellerna har prövats under decennier. Trots att antalet nyanlända har varit avsevärt färre tidigare år har oförsvarligt många ändå blivit kvar utanför. Om man inte tycker att ruttjänster eller lägre ingångslöner är någon bra lösning bör man redovisa vad som i så fall kan vara det. Och att komma dragandes med gamla, misslyckade lösningar är helt enkelt inte trovärdigt.