Signerat

Farlig förbindelse

Socialförsäkringsminister Annika Strandhälls (S) förslag ökar sjukfrånvaron.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhälls (S) förslag ökar sjukfrånvaron. Foto: Nicklas Thegerström

Flera samband mellan sjuktal och sjukförsäkringens utformning är kända sedan tidigare. Men i en ny ESO-rapport är de brutalt ihopsamlade.

Sjukskrivningarnas anatomi. Det är titeln på en ny ESO-rapport om drivkrafterna i sjukförsäkringssystemet. Namnet visar sig vid en genomläsning vara mycket väl valt. Med kirurgisk precision dissekerar forskarna Pathric Hägglund och Per Johansson bit för bit av försäkringen.

För vänsterdebattörer som menar att evighetslånga och närmast oinskränkta sjukskrivningsmöjligheter är höjden av välfärd måste denna obduktionsrapport vara en plågsam läsning. Här ett axplock av besvärande sanningar:

– Upp- och nedgångar i sjuktalen kan inte förklaras av förändrad folkhälsa.

– Kvinnors överrepresentation i sjuktalen låter sig inte förklaras av psykosocial arbetsmiljö, typ av arbetsuppgifter eller positioner på arbetsplatsen.

– Sjukskrivning ”smittar”. Personer som flyttar från en ort eller arbetsplats med låga sjukskrivningstal till en med höga blir statistiskt sett själva mer sjukskrivna.

– Tidiga insatser i form av exempelvis rehabilitering förlänger snarare än förkortar sjukperioden. Risken för förtidspension ökar.

– Tydliga tidsgränser, vägbulor i systemet, fungerar disciplinerande. Det gör också kontroll och risken för kontroll. Nivån på ersättningen spelar också in.

Alltså: Vill man öka sjukfrånvaron bör man göra precis det som den nuvarande regeringen har gjort. Det vill säga fimpa tidsgränsen så att sjukskrivningen planlöst kan rulla på. Erbjuda en hyfsat hög ersättning, som för nästan alla anställda i Sverige har sockrats med kollektivavtalstillägg. Låtsas att sjuktal och sjuklighet är detsamma. Förklara stigande, men aldrig sjunkande, sjuktal med psykiskt mående och arbetsmiljö. I strid med forskningen argumentera för mer av rehabilitering och tidiga insatser.

Om man till detta adderar att Försäkringskassan i ökad utsträckning börjat snirkla sig förbi rehabiliteringskedjans kontrollstationer, vid 90 respektive 180 dagars sjukskrivning, så har vi förklaringen till regeringens egen prognos. Utgifterna för sjukpenningen kommer att öka med 150 procent mellan år 2010 och 2018. Om två år kommer kostnaden att landa på 50 miljarder kronor. Det är mer än hela rättsväsendet.

Forskarduons utgångspunkt är dock en annan än regeringens. De värnar sjukförsäkringen och vill förbättra träffsäkerheten för att inte riskera betalningsviljan. En rad förslag presenteras i syfte att skapa en mer jämlik och över tid mer stabil sjukfrånvaro. Några är klockrena. Andra mer tveksamma.

Till den första kategorin hör förslagen kring en bortre tidsgräns som fram till alldeles nyligen var två och ett halvt år – med undantag för de allvarligast sjuka. I stället för att ta bort gränsen borde man, som i de flesta andra länder, ha lagt den vid ett eller halvtannat års sjukskrivning. Det skulle sannolikt, skriver forskarna, förbättrat utfallet vid arbetslivsintroduktionen.

Förslaget att begränsa ”tidiga insatser” tills man bättre vet för vilka det möjligtvis kan tänkas fungera, hör också till de kloka förslagen. Diskussionen om inskränkningar i läkarnas sjukskrivningsrätt är spännande, men att förverkliga det är sannolikt praktiskt omöjligt. Det man däremot kan fundera över är hur ointresserad läkarkåren varit av att idka någon form av självkritik över hur den intygade att svenskarna på några år blivit dubbelt så ”sjuka”.

Försäkringskassan behöver givetvis bli bättre på både uppföljning och kontroll. Uppgifterna om att det i hög grad är de enskilda handläggarnas eget synsätt och lojalitet med regelverket som styr längden på individens frånvaro borde vara besvärande för myndigheten.

När det kommer till förslagen om ett rejält utökat kostnadsansvar för arbetsgivarna blir det dock besvärligt. I rapporten föreslås undantag för ”utsatta grupper” utifrån exempelvis diagnos-, sjuk- eller arbetslöshetshistorik.

Men inget sägs om några undantag för små företag med en eller ett par anställda. Takläggaren med två medarbetare ska därmed också betala för både sjukfrånvaro och förtidspension när en av de två drabbas av en livslång sjukdom. Att anställa blir således ett långt större förpliktigande än att gifta sig. Hur många nya jobb skapar man med ett sådant system?

Vid många sjukfall är dessutom ett nytt jobb att föredra framför en återgång till det gamla. Mobbning och vantrivsel är en inte obetydlig faktor bakom sjukfrånvaron. Och då är mer rörlighet, och mindre av livslångt arbetsgivaransvar, en bättre väg att gå.