Ledare

Hanne Kjöller: Filmen som polisen inte ville se

01:03. Ledare signerad Hanne Kjöller: Polisen förefaller måttligt intresserad av att lösa brott. När övervakningsfilmen lämnas mindre ett dygn efter att inbrottet ägde rum har polisen redan lagt ned ärendet. 

Polisen förefaller måttligt intresserad av att lösa brott. Att förhindra nya tycks inte heller vara prioriterat. På något annat sätt är det svårt att tolka Alexander Riddermarks berättelse.

När det privata barnsjukhuset Martina planerades höjdes en rad varnande fingrar från såväl socialdemokratiska som borgerliga händer. Kritiken var, som vid de flesta diskussioner om privat vård, av två slag. Dels fruktade kritikerna att god vård skulle bli en klassfråga. Dels att skattemoralen skulle urholkas. "Den som tecknar en försäkring och går till Marina kommer på sikt att protestera mot höga landstingsskatter", menade exempelvis det dåvarande oppositionslandstingsrådet Dag Larsson (S) i en DN-intervju (25/8-08).

Dag Larsson har tveklöst en poäng. Svenskar avstår utan så värst mycket knorr i runda slängar halva sin inkomst som ett slags försäkringspremie för vård, skola, omsorg, vägar, kollektivtrafik, försvar och allt annat som medborgare i allmänna val gett politikerna mandat att tillhandahålla. Men det finns ett undantag där det oskrivna avtalet mellan skattebetalare och skattemottagare tycks kunna brytas utan att Dag Larsson eller någon annan varnar för privata lösningar eller urholkad skattemoral. Det vet Alexander Riddermark.

En lördagsmorgon i januari upptäckte en anställd vid hans bilfirma Riddermark Bil AB i Järfälla utanför Stockholm att företaget haft påhälsning av inbrottstjuvar. Ytterdörren var uppbruten, men konstigt nog hade larmet inte gått. Polisen kontaktades redan innan man fått klart för sig vad som försvunnit. En anmälan upprättades kl 09.59. Under punkten "övrigt" står att företaget uppmanas komplettera anmälan med information om tillgripet gods, övervakningsfilm och andra spår. Någon brottsplatsundersökning görs inte.

Anmälan kompletteras senare samma dag. Dels med en lista över vad som stulits, däribland ett värdeskåp, och en uträkning av det samlade värdet som senare fastställdes till drygt en kvarts miljon kronor. Dels med ett minneskort från de övervakningskameror som från olika vinklar dokumenterat hela händelseförloppen på ibland bara ett par meters håll.

Scenerna hade kunnat vara hämtade från "Snabba cash" – om det inte vore för bakgrundsmusiken.

På filmen ser man fyra män och hur de efter att med våld ha forcerat ytterdörren utan en enda feltryckning larmar av i slussen, och sedan raskt och resolut rör sig mot rummet där kassaskåpet står. Det är uppenbart att de vet vart de ska. En av männen har med sig en vinkelkap, ett verktyg som kan användas för att, just det, såga loss ett kassaskåp.

Männen är maskerade, bär handskar men inga skoskydd. Scenerna hade kunnat vara hämtade från "Snabba cash" – om det inte vore för bakgrundsmusiken. På ganska hög volym skvalar Chicagos klassiska fem-i-tre-tryckare "You're the inspiration". Genom låten kan man ändå tydligt höra hur männen talar till varandra. För att uppfatta vad de säger, och om de exempelvis använder namn, skulle man behöva isolera ljudspåren.

Men det gör inte polisen. På polisstationen i Sollentuna är det inte någon som ens tittar på filmen. När minneskortet överlämnas framåt kvällen, mindre ett dygn efter att inbrottet ägde rum, har polisen redan lagt ned ärendet. Motivet lyder: "Det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Det finns inga spår eller andra åtgärder att vidta som kan tänkas leda till att brottet klaras upp".

Okej. Och det kan inte ha någonting att göra med att polisen inte brytt sig om att leta? Nu hade förvisso gärningsmännen handskar, men det visste ju inte polisen när den beslöt att inte leta efter fingeravtryck på exempelvis larmdosan. Inte heller vet de om männen lämnat efter sig någonting annat. Lika lite vet poliserna om de kanske rentav skulle känna igen någon av personerna eller modus operandi eftersom inte så mycket som en filmruta granskades, trots att de serverades på silverfat.

I en tjänsteanteckning under rubriken "tilläggsanmälan" eftersom ärendet är formellt nedlagt konstateras kort att minneskortet är inlämnat och att man av filmen "ska bl a höra gärningsmännens tydligt". Det är den sista anteckningen. Någon notering om att man själv lyssnat finns inte.

Polisen måste givetvis prioritera. Och självfallet finns ärenden som sett till allvarsgrad och uppklarningsutsikter bör läggas i malpåse så raskt som möjligt. Men är verkligen detta ett av dem? Eftersom gärningsmännen fått larmkoden från någon som är eller varit anställd så finns i alla fall några trådar att börja dra i. Och eftersom männen – såvitt jag kan bedöma efter att ha tittat på filmen – såg ut att ha varit med förr (och sannolikt kommer att vara med igen) borde det väl kunna finnas ett större värde i att försöka läsa ut allt en professionell utredare kan av filmen. Men så jobbar uppenbart inte Sollentunapolisen. Och inte deras kolleger i länet heller.

För enligt Brottsförebyggande rådets polisanmäldes i Stockholm 609 inbrott i samma kategori (det finns sammantaget ett tiotal olika inbrottskategorier) under första halvåret 2014. I mindre än åtta procent av fallen hittade polisen någon misstänkt gärningsman, vilket inte ska förväxlas med fällande dom eller ens rättegång. Åtalsbeslut fattades i drygt fyra procent (av fallen anmälda år 2014 eller tidigare i procent av anmälda brott första halvåret 2014). Det betyder alltså att polisen i mer än nio av tio av alla fall inte har en susning om vem som kan tänkas ligga bakom inbrottet. För andra inbrottskategorier är utslaget ännu dystrare. Liksom för vissa andra brott. Också det har Alexander Riddermark fått erfara.

I maj försvann en man som provkört en Volvo XC60 från samma bilfirma. Men vad tjuven sannolikt inte visste var att bilen var utrustad med en "Volvo on call", ett system som gör att det går att spåra bilen om den så ligger nedgrävd på tre meters djup. Men företaget har inte rätt att få ut uppgifterna från den dygnet-runt-bemannade serviceenheten. Det har däremot polisen. En stöldanmälan upprättades ungefär en och en halv timme efter att bilen rullat ut från garaget. Men att lyfta luren och slå numret till Volvo var uppenbart mer än polisen mäktade med.

Efter två dagar ringer Alexander Riddermark igen och hotar med att kontakta Aftonbladet om polisen inte ringer det avgörande samtalet. Och se, då lyfter man faktiskt luren. Bilen fanns då i Tyskland. Polisen i Hannover stoppar bil och förare (som dock inte var samma man som stulit den). Och på försäkringsbolagets bekostnad (det vill säga försäkringstagarnas) skeppades den bil som hade kunnat fångas upp långt tidigare hem till Sverige igen.

Innan en bil lämnas ut för provkörning scannar Riddermark Bil alltid körkortet. Är det stulet eller förlustanmält plingar det till. Föraren till den Volvo som försvann till Tyskland använde ett icke-förlustanmält körkort. Det var därför han kunde köra i väg.

Men Alexander Riddermark berättar om två andra situationer när det faktiskt plingat till. Och hur polisen inte heller då varit intresserad av att åka ut för att undersöka vilka filurer det är som tågar omkring med stulna körkort. Inte världens grövsta brott, men kanske en indikation på annan brottslighet. Körkorten har ju knappast trillat ned i brevlådan.

Men även där har alltså Riddermark Bil kammat noll. Och frågan är förstås varför företaget ska fortsätta slå larm när ingen ändå verkar vara intresserad av att lyssna.

Alexander Riddermark är bara några år över 30 men har redan hunnit generera fler skattekronor än de flesta av oss gör under en livstid. Vid det senaste bokslutet kunde staten kamma hem 1,7 miljoner kronor i ren bolagsskatt. Med en sådan premie måste han sägas ha dragit sitt strå till välfärdsstacken. Därmed inte sagt att det i ett välfärdssamhälle finns eller bör finnas någon automatik mellan vad man betalar in och vad man får ut. Men om politiker oroar sig för sviktande skattevilja om medborgare inte får den vård de redan betalat för – då finns rimligtvis skäl att på motsvarande sätt bekymra sig för skattemoralen hos brottsutsatta som lämnas åt sitt öde.

Ännu större är förstås sveket mot de medellösa som inte kan köpa de säkerhetstjänster som breder ut sig på en marknad där polisen lämnat walkover. Om detta borde välfärdens vänner också bekymra sig.


Källor:

Nyhet. Privat barnklinik får kritik från höger och vänster. Oppositionslandstingsrådet Dag Larsson (s) säger att han är "oerhört beklämd": ”Den som tecknar en försäkring och går till Martina kommer på sikt att protestera mot höga landstingsskatter. För då tycker man sig redan ha betalat för vården via sin försäkring.” Läs hela artikeln

Rapport. Brottsförebyggande rådets statistik över anmälda brott för första halvåret 2014. Läs hela rapporten