Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Ingen riktig jihadist

Anna Sundberg.
Anna Sundberg. Foto: Fredrik Funck

Ex-jihadisten Anna Sundberg möts av förståelse och förklaringar, snarare än fördömanden. Beror det på hårfärgen? Och på att hon underförstått är "en av oss", frågar sig Hanne Kjöller.

Det jag har gjort är verkligen skamligt. Så säger Anna Sundberg, som med hjälp av Jesper Huor skrivit självbiografin ”Älskade terrorist: 16 år med militanta islamister”. Hon förklarar att hon med boken ställer sig på plankan och säger: varsågod och tyck illa om mig (DN 7/3).

Men när jag tittar på intervjun i ”Skavlan”, när jag googlar på nätet, så är det varken hat eller avsky jag ser i spåren av hennes berättelse. Det är psykologiserande.

Trots att Anna Sundberg både i sin bok och i intervjuer inte gör någon hemlighet av att hon lät sig förtjusas av terrordåden mot World Trade Center och att hon i hög grad radikaliserades av egen kraft bemöts hon ändå som ett slags offer för själslig nöd.

Expressen går på kärleksspåret: ”Förälskelsen slog ned med kraft. Så starkt att Anna Sundberg som 23-åring lämnade sin trygga tillvaro i Sverige för att helt hänge sig åt sitt nya liv som radikal muslim.” Hos Skavlan går jakten på orsakssamband en annan väg. En av de ledande frågorna lyder: När du säger sökare, var du också lite vilsen?

Jag kan inte låta bli att fråga mig om tonen, ingångarna, varit desamma om Anna varit mörkhårig och haft ett traditionellt muslimskt namn.

Själv hade jag önskat mer av frågor kring konsekvenstänkande, en aspekt som också rundas i boken. Hon är verkligen övertygad och drömmer tillsammans med sin terroriststämplade make om att leva i ett land med sharia ”där vi kunde utöva en korrekt islam, där det inte fanns ränta, nakenhet, musik, dans eller alkohol”. Men samtidigt reser hon till Sverige för att vaccinera sig själv och barnen. Och för att föda på ett modernt sjukhus. Det framkommer inga uppgifter i boken om att hon skulle ha betalat för förlossningen vilket man ska göra när man flyttat ut ur Sverige. Pengarna från Försäkringskassan är också ett mysterium.

När den syriska säkerhetspolisen sätter henne i husarrest efter familjens flytt till Damaskus, och efter att hennes make gripits, funderar hon över hur hon ska göra för att slå larm till UD. Lika lite som hon funderat över varför svenska skattebetalare ska betala för hennes vård verkar hon grubbla över kostnaden för att föras ”hem” när jihadistlivet blivit för krävande.

Jag kan inte låta bli att fråga mig om tonen, ingångarna, varit desamma om Anna varit mörkhårig och haft ett traditionellt muslimskt namn. Nu verkar alla sitta och mysa över hur Anna, som ju egentligen är en av oss, har hittat hem till slut. Ny Halmstadspojkvän har hon till och med. Och ateist har hon blivit. Ordningen är återställd.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.