Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Märklig skillnad på fordon och fordon

Taxichaufförer som kör flyktingar över Öresundsbron riskerar att gripas och åtalas för människosmuggling. Det rapporterade Ekot under torsdagen.

Av inslaget får man intrycket att det rör sig om att täppa till en lucka i det transportörsansvar som redan tvingar färje-, buss- och tågbolag att kontrollera resenärernas id-handlingar. Och på ett sätt går det förstås att se det så.

Den avgörande skillnaden är synen på var det straffrättsliga ansvaret ligger. Resebolag riskerar vite på 50 000 kronor om de slarvar med kontrollen, medan enskilda taxiförare riskerar att frihetsberövas och ställas inför rätta. Åtminstone teoretiskt.

Oavsett vad man tycker om id-kontrollerna, och om att det som tidigare var myndighetsutövning nu åläggs privata aktörer, är det svårt att se logiken. Av Ekoinslaget framgår att polisen noterat ”en kraftig ökning” av flyktingresor med taxi. Fem taxibilar med flyktingar ska ha stoppats ”de senaste dagarna”.

Det låter i och för sig som ett tämligen magert antal, men visst kan man tänka sig att det är många fler som har passerat eller att man tidigt fått upp ögonen för ett förändrat resmönster som man fruktar håller på att bli vanligare. Men det är ändå svårt att se det som ett skäl att lägga ansvaret på de enskilda förarna i stället för på bolagen.

Kanske handlar det snarare om ännu ett exempel på signalpolitik, denna gång riktad mot taxichaufförer och inte som tidigare mot flyktingarna. Polisen hänvisar på sin hemsida till utlänningslagen och hävdar att ”den som uppsåtligen hjälper en flykting att olovligen komma in i eller passera Sverige” kan dömas för människosmuggling till fängelse i högst två år.

Men vad är uppsåt i detta sammanhang? Av utlänningslagens paragraf om påföljd för smugglare, och de förarbeten som citeras när Högsta domstolen prövat frågan, får jag intrycket att de kategorier lagstiftaren föreställt sig är de som agerar utifrån:

1. personliga band

2. ideella/ideologiska motiv

3. lust att tjäna storkovan.

Verksamheten för taxichaufförer, liksom förstås för busschaufförer, lokförare och färjekaptener, är i normalfallet att transportera – inte att smuggla – folk. För människosmugglarna som skickar ut folk i plastbåtar över Medelhavet är ordningen den omvända. Smugglingen är affärsidén, medan gummibåtar, falska pass eller veckolånga vandringar är verktygen.

Om gärningen utförts mot ersättning eller om verksamheten är systematisk ska det, enligt lagen, betraktas som en försvårande omständighet. Men betyder det att även en busschaufför i linjetrafik rent hypotetiskt skulle kunna lagföras för grov människosmuggling, med sex år i straffskalan, om denne sålt en biljett för en 50-lapp till någon som av någon anledning slunkit igenom id-kontrollen?

Om regeringen tycker att taxiresorna är ett problem, varför i så fall inte skriva in även dessa i den nya förordningen? Nu får vi ett system som är fullkomligt oproportionerligt i teorin, och sannolikt helt tandlöst i praktiken.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.