Ledare

Marxism som höjden av rättvisa

Gång på gång varnas för ökade klyftor. Vanligtvis utan att avsändaren berättar vad som vore rimliga inkomstskillnader. Är lika lön för busschaufförer och neurokirurger verkligen eftersträvansvärt? undrar Hanne Kjöller.

Någon gång i veckan, ibland oftare, trillar det in ett pressmeddelande på temat ”Klyftorna ökar”. Det underförstådda eller direkt uttalade budskapet är att utvecklingen är bekymmersam.

Senast det klingade till i min inbox var det Mälardalens högskola som visade hur klassegregationen mellan fattiga och rika inte bara ökade i Stockholm, utan även i mellanstora städer. I pressmeddelandet klargjordes också hur jag förväntades tolka informationen: ”Det är ingen rättvis utveckling forskarna visar upp”.

Men vad är rättvisa? Vad är klyftor? Och vid vilken nivå blir inkomstklyftor orättvisa?

Politisk hemvist avgör svaret. Längst ut i vänsterterrängen hittas personer som trots världshistoriens erbarmliga empiri vurmar för kommunism och som ogillar alla inkomstskillnader.

På den andra ytterkanten återfinns individer som snarare är av uppfattningen att det inte ska finnas några gränser för hur mycket en människa ska kunna tjäna, att skatt är stöld och att den som inte fixar mat till sig själv helt enkelt får svälta ihjäl.

Jag förmodar att den absoluta majoriteten av svenskarna befinner sig någonstans mitt emellan. Man kan diskutera nivåer på skatteuttag och omfördelning, men i Sverige finns inget politiskt parti som vare sig hävdar att individen – eller staten – har rätt till varenda intjänad krona.

Frasen ”det ska löna sig att arbeta” hörs förvisso huvudsakligen från borgerligt håll. Men jag kan inte erinra mig att jag hört någon ledande rödgrön företrädare aktivt argumentera för motsatsen. Inte heller kan jag minnas någon riksdagsdebatt eller motsvarande på temat att undersköterskor och spärrvakter borde tjäna lika mycket som neurokirurger och civilingenjörer. Alltså finns en acceptans för klyftor. Men troligen också en insikt om att alltför stora klyftor skadar samhället.

Om man i beräkningar av inkomstklyftor väger in välfärdstransfereringar sticker Sverige ut. Nästan överallt i världen är skillnaderna i levnadsstandard större.

Det är korrekt att klyftorna ökat, framför allt i spåren av 1990-talskrisen. Men under senare år har förändringarna varit marginella.

Det man kan hoppas på är att färre – inte fler – lågavlönade med högskoleutbildning, som sjuksköterskor och lärare, ska förlora på att utbilda sig – sett till livsinkomst. För att de gör det är både orättvist och osmart.