Högsta domstolen har satt sina tänder i det så kallade Mangamålet. I fokus står översättaren och kännaren av japanska serier Simon Lundström och ett 50-tal nedladdade tecknade bilder av eventuellt barnpornografiskt snitt. Men i vilken mån bilderna verkligen föreställer barn och/eller är pornografiska är inte lätt att veta. De aktuella bilderna har sekretessbelagts och finns således inte med i något offentligt material från rätten. De har visats för ledamöterna men bakom lyckta dörrar.

Att skydd för barn kan vara överordnat offentlighet och insyn är inget konstigt. Hade bilderna visat verkliga övergrepp mot verkliga barn hade jag inte haft några invändningar. Men nu handlar det om tecknade bilder, där inga barn stått som förebild, och om gränserna för yttrandefriheten. Då blir hemlighetsmakeriet problematiskt.

Det räcker med att läsa domarna från tings- respektive hovrätt för att förstå gränsdragningsproblemen. Tingsrätten skriver att de 51 nedladdade bilderna föreställer ”människor som inte fullbordat sin pubertetsutveckling och därför är att betrakta som barn”. Och Simon Lundström fälls för barnpornografibrott. Fäller gör hovrätten också, men inte för samma bilder.

Lundström frias för fyra för att de inte ”föreställer barn i lagens mening” samt ytterligare åtta för att de inte är ”pornografiska i den mening som avses i straffbestämmelsen om barnpornografibrott”.

Rädda Barnens psykolog Olof Risberg bedömer fyra avteckningar som pornografiska. Resten avfärdar han som ”trams”, teckningar av nakna eller delvis nakna barn, eller djur, eller sagofigurer. (Fokus 25/3-11). Just Mangafigurer med sin alldeles speciella stilistik, med dockstora ögon, renrakade kroppar och ibland enorma manliga könsorgan eller bröst, ter sig som väldigt svårt att såväl ålders- som mänsklighetsbestämma.

Men detta är egentligen inte min huvudinvändning. Även teckningar som mer otvetydigt föreställer barn i erotiska eller pornografiska situationer borde vara lagliga, med samma regelverk som gäller för litteraturen. Undantag kan göras för illustrationer som avbildar ett verkligt övergrepp eller ett foto – som i sin tur förutsätter ett verkligt övergrepp.

Detta är nyckeln. Har ett övergrepp begåtts eller inte? Eller är skildringen – i ord eller bild – ett uttryck för en tanke, en fantasi? Och är det rimligt att förbjuda människor att nedteckna dessa fantasier – i ord eller bild?

Nej, det är inte rimligt. Nästan än mer orimligt är den väg som vi i Sverige valt – att förbjuda vissa fantasier på bild, men inte i ord. Lagstiftningen mot barnporr är därmed både moralistisk och inkonsekvent.

Parallellt med denna moralpanik existerar ett allvarligt och stort problem med verklig barnporr. För dessa barn, där övergreppen cirkulerar runt i cyberrymden i all oändlighet, är det knappast någon hjälp att svenska rättsväsendet ägnar pengar, tid och kraft åt japanska fantasifigurer.

Det är svårt att se hur Högsta domstolen skulle kunna göra något annat än att fälla Simon Lundström. Felet ligger inte i den rättsliga prövningen, utan i lagen. Nästa överprövning måste därför ske i riksdagen.