Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Hanne Kjöller: När polisen blir bedragare

Foto: Magnus Bard

Brott: Systematisk ­manipulering av ­anmälda brott.

Brottsplats: Polisen i Skåne.

Misstänkta: Ett flertal förundersökningsledare samt ett okänt antal chefer.

Polisforskaren Stefan Holgersson ger i sin senaste bok, ”Polisen bakom kulisserna”, åtskilliga exempel på hur polisen tricksar med statistiken. Ett av dem är hämtat från Skåne. Jag bestämde mig för att titta närmare på det. Och på vad som hände sedan.

För tre år sedan fick Skånepolisens enhet för egenkontroll i uppgift att grans­ka relationsbrott där förundersökningen lagts ned av en polisiär förundersökningsledare utan att passera åklagare. Av direktivet framgår att det är två saker som ska kontrolleras. Dels om brottet har utretts tillräckligt före nedläggning. Dels om det har varit rätt att inte lämna vidare ärendet till åklagare.

Granskningen visade att nästan hälften av de sammantaget 191 ärendena inte har utretts ordentligt. Samt att förundersökningen i vart fjärde fall skulle ha letts av åklagare.

Men det var i ett bifynd den verkliga skandalen hittades. I ungefär vart femte relationsbrottsärende hade anmälningarna – utan synbart skäl – omkodats i samband med att förundersökningen lades ned.

Det handlar om de brottskoder som kopplas till anmälan och som ligger till grund för offentlig statistik, forskning och resurstilldelning. Siffror som också utgör en bas för det offentliga samtalet, mediernas rapportering och för människors uppfattning om hur våldet ser ut och vad polisen gör åt det.

En systematisk och medveten felaktig kodning är ett sätt vilseleda allmänheten. För brottsoffret innebär det en minskad chans till juridisk upprättelse och skadestånd.

Kodning är ingen exakt vetenskap, utan ibland en fråga om bedömning. Det är inte ovanligt att brott kodas om under förundersökningen.

Men det är inte gränsfall eller förändrade förutsättningar som framtonar i rapporten. Det är rena statistiska manipulationer.

Det som polisen på plats – ofta korrekt – bedömer som misshandel, grov misshandel eller grov kvinnofridskränkning omkodas till ofredande. Det tycks inte spela någon roll hur frekvent eller hur grovt våldet har varit. I flera fall uppger kvinnorna att de blivit misshandlade tidigare. Stryptag, hot med kniv och tilläggsanmälan om våldtäkt finns med i anmälningsfloran.

Varför? Det finns flera tänkbara motiv.

Polisen har under senare år fått ett ut­ökat mandat att agera förundersökningsledare. Vid vissa allvarligare brott, som våldtäkt, kvinnofridskränkning och relationsvåld, ska dock ärendet omedelbart lämnas till åklagare som leder förundersökningen. Åklagaren bestämmer då vilka förhör som ska hållas och vilka andra utredningsåtgärder som ska vidtas.

Men så länge polisen inte lämnar ifrån sig ärendet är det den utsedda polisiära förundersökningsledaren som ensam basar över utredningen. Om man vid myndigheten tycker att man har lite för mycket att göra kan det därför bli frestande att koda brottet så att man slipper en åklagare som pådyvlar kollegerna en massa arbete. Genom att använda ”rätt” brottskod kan man slippa både styrning och plikten att göra något alls. Man lägger helt enkelt ned förundersökningen utan utredning med motiveringen att fortsatt utredning inte förväntas leda till att brott kan styrkas. Och utan att den misstänkte gärningsmannen blivit förhörd.

I fråga om relationsvåld blir detta ­extra märkligt eftersom gärnings­mannen är känd och utpekad av mål­säganden. Inte sällan finns han (som det oftast är) till och med på plats när polisen rycker ut på lägenhetsbråk.

Misshandel och kvinnofridskränkning sorterar sedan mer än 30 år tillbaka under allmänt åtal. När en anmälan är upprättad så är det alltså inte längre den misshandlade som ”äger” den. ­Polisen har en skyldighet att utreda vidare även om kvinnan inte vill medverka, vilket däremot inte gäller om brottet omrubriceras till ofredande.

Omkodning kan också göra det lättare att nå volymmålen. Brott i nära relation har länge utgjort ett så kallat fokusområde. I dokumentet ”Polisens planeringsförutsättningar” anger Rikspolisstyrelsen vilka ärenden som ska prioriteras och hur de olika polisdistrikten ska arbeta med dem. I 2014 års version angavs att polisen i fråga om relationsbrott skulle ”öka andelen ärenden redovisade till åklagare”. För att nå dit kan man antingen se till att producera bättre förundersökningar. Eller, som Skånepolisen gjorde i de granskade fallen, koda 20 procent av anmälningar som ett annat brott och sedan slänga dem i papperskorgen.

Rapporten borde ha slagit ned som en bomb när den presenterades i februari 2013. Men det gjorde den inte. Den arkiverades.

Något halvår senare fick Helsingborgs Dagblad nys om granskningen. Och då kände sig uppenbart polismyndigheten manad att agera. Skrivelsen dammades av och chefsjuristen Monica Nebelius valde ut fyra ärenden som skickades till internutredarna för en rättslig bedömning. Låt oss titta på ett par av de anmälningar som Monica Nebelius valde att inte ta med.

En kvinna anmäler maken för misshandel och för att han hotat att döda henne. Ingen patrull skickas till platsen. Kort förhör hålls med mål­säganden en vecka efter anmälan där hon bekräftar misshandeln men säger sig inte vilja medverka. Förundersökningen läggs ned. Maken registreras inte som skäligen misstänkt. Inga förhör hålls. Åklagare kontaktas inte.

Ett och ett halvt år senare ringer kvinnan för att göra en anmälan om våldtäkt. I samband med det, 580 dagar efter den första anmälan, återupptas förundersökningen, omkodas till ofredande och läggs omedelbart därefter ned. Förundersökningsledaren skriver i en tjänsteanteckning (mä=målsäganden):

”Blev i dag uppringd av mä i ärendet. Mä ville göra en ny anmälan om bl a våldtäkt. Hon undrade också varför hennes tidigare ärenden blivit nedlagda. Mä informerades om att hon själv inte velat medverka enl hennes förhör. Undertecknad upptäckte då själv att jag ’glömt’ koda om misshandeln till ett ofredande varför undertecknad gör det nu.”

Hedersvåld har en särskild skrivning i Rikspolisstyrelsens styrdokument. Men materialet i granskningsrapporten tyder inte på att hedersrelaterade misshandelsfall och fridskränkningar skulle behandlas med större allvar än andra. Ett av dem rör 17-åriga Maria.

Polisen kallas till platsen sedan mamman slagit Maria med öppen hand och sedan tagit stryptag på henne. Patrullen noterar en rispa på höger näsborre efter mammans naglar. Maria gråter och berättar att hon blivit bortförd till Irak men efter flera år lyckats fly. Vidare att våldet förekommit tidigare och att hon räknar dagarna tills hon ska fylla 18 år och kan flytta hemifrån, ”vilket är om två månader och 28 dagar”.

En anmälan till socialtjänsten om barn i fara upprättas. I den skriver polisen att ”det finns en lång historik av hedersrelaterat våld”. Polisen håller inga förhör utan lägger ned förundersökningen dagen efter.

Drygt ett år senare är Maria död. Hon har dödats med 107 knivhugg. Hennes bror döms för mordet.

Trots att domen hade fallit när polismyndigheten i november 2013 polisanmälde sig själv fanns inte hennes fall med bland dem som skickades till internutredarna. Och heller inget annat av de mer ”traditionella” kvinnomisshandelsfall som utgjorde majoriteten av alla genomgångna anmälningar.

Monica Nebelius valde i stället ut följande ärenden:

Ett där en rektor konfronterat en elev efter en snöbollskastning.

Ett där en berusad man omhändertagits av ordningsvakter på en lokal för att han varit berusad och kissat på en fönsterruta.

Ett med en blottare.

Ett fall av misshandel – men inte relationsvåld.

Det finns utredningsmissar också i dessa ärenden. Ingen av anmälningarna borde dock ha lämnats till åklagare, enligt granskningen. Och ingen av dem har omkodats.

Det är inte svårt att se varför polisen inte vill gå till botten med de förundersökningsledare som i varierande grad har ägnat sig åt den verkligt manipulativa bokföringen, som om det gällde ett privat företag och pengar rimligtvis skulle rubriceras som bokföringsbrott. Det är inte troligt att en rad förundersökningsledare var och en för sig skulle komma på denna idé. Direktiv måste rimligtvis ha kommit uppifrån.

Det finns många skandaler inbäddade i den här historien: systematisk resultatdopning, bedrägligt beteende och svek mot brottsoffren. Men också ovilja att ta itu med fifflet.

För ett halvår senare är det dags igen. Under sommarens tennisvecka i Båstad görs fyra anmälningar om misshandel. Av poliserna på plats kodas de alla som ”våld i offentlig miljö”, ett annat av Skånepolisens fokusområden.

Brotten har skett nattetid på öppen gata. Anmälningarna osar av alkohol. De rymmer i varierande grad sparkar, sårskador, näsblod, stryptag och sönderslitna kläder. Trots i vissa fall fotodokumenterat blodvite ändras brottsrubriceringarna till ofredande och samtliga förundersökningar läggs ned.

Fyra av fyra misshandelsbrott försvinner. I medier och offentlig statistik har tennisveckan i Båstad således förflutit lugnt och stilla, utan några incidenter.

Men den här gången anmäls faktiskt omkodningarna till internutredning. Åklagaren Eva Nilson inleder en förundersökning om tjänstefel alternativt grovt tjänstefel. Hon finner inget brottsligt, men är ändå kritisk. Hon skriver:

”Förfarandet att på ett klart felaktigt sätt omkoda brottsrubriceringen i samband med nedläggningsbeslut är inte att bedöma som myndighetsutövning och inte straffbart. Det är inget uttryck för samhällets maktbefogenheter mot den enskilde. Åtgärden har betydelse främst för statistik, verksamhetsuppföljning och resursfördelning. För­farandet är en fråga för polismyndighetens ledning att åtgärda.”

Och har det då åtgärdats? Biträdande regionpolischef Jarl Holmström skickas fram för att svara på mina frågor. Han säger att pinnjakten är över. Att polisen sedan omorganisationen 2015 utvecklat ett medborgarperspektiv och i stället för kvantitativa mål arbetar med medborgarlöften.

Enligt en artikel i Sydsvenskan (2/8 2015) verkar det gå riktigt bra. Drygt ett halvår efter medborgarlöftet om ökad trygghet kan resultatet avläsas. Ett stickprov under april till maj visar att antalet anmälda våldsbrott vid Centralstationen i Lund 2015 har fallit från elva till tre jämfört med motsvarande period året innan, berättar polisen.

Kan det möjligen bero på att fler har omkodats till ofredande?

Brå hjälper mig att hitta statistik över antalet ofredanden i Lund som helhet. Och där ser man en ökning med nästan 100 fall i de två senaste mätningarna (478 anmälda fall 2013 och 575 året efter). Till Sydsvenskan är dock beskedet från närpolischefen Patric Isacsson att ”siffrorna ser bra ut”, att ”våldet går ner” och att ”vi tycks vara på väg mot en tryggare miljö”.

Den 14 augusti i år går regionpolischefen Annika Stenberg ut i en debattartikel i Sydsvenskan och lovar att polisen ska ”komma när folk ringer, utreda brott och ge den service som åligger oss”.

Två veckor senare sjösätter hon ett projekt som enligt beslutsdokumentet, som hon själv skrivit under, syftar till att ”minska balanserna”. I fyra polis­distrikt får fyra förundersökningsledare, men inga utredare, uppdraget att ”höja myndighetens totala förmåga att redovisa eller nedlägga ärenden”. Just det där med att lägga ned förundersökningen kunde man ju annars tycka att polisen är rätt bra på.

Sophia Willander, ordförande för Polisförbundet Syd, är arg: ”Man har tillsatt en grupp vars enda uppgift är att på löpande band lägga ned ärenden. Förundersökningsledarna är frustrerade. Det är inte så här vi ska jobba.”

Lennart Hornemark är i dag pensionär men har tidigare arbetat både fackligt och som förundersökningsledare. Han berättar att polisen under nästan ett decennium ägnat sig åt denna typ av resultatdopning. Till exempel nämner han förhållandet mellan stöldbrott och häleri. Trots att häleribrott ofta är enkla att bevisa, att straffet är ungefär detsamma som för stöld och att man genom att komma åt hälarna skulle underminera marknaden för stöldgods, så utreds de inte. Inbrott prioriteras däremot, eftersom det – till skillnad från häleri – räknas på polisens ledningsgruppsmöten.

Slutligen. Någon kanske frågar sig varför polisen alls genomförde den egenkontroll som visade hur myndigheten fifflade med förundersökningar och statistik. Svaret är lika beklämmande som genant: Det gjorde den inte. Syftet ser ut att ha varit ett annat.

Den dåvarande ­polisområdeschefen Jarl Holmström, som initierade egenkontrollen, säger att det ”fanns förhållanden på familjevåldsenheten som inte var bra”. Och att bristerna pekade mot den person som då var chef, men att de felaktiga hanteringarna av brottsanmälningarna spred sig utåt i organisationen.

Ett systemfel gjordes till ett individproblem. Chefen omplacerades. Och en ny tillsattes.

För att verkligen visa att allt blivit bättre efter omplaceringen uppdrogs utredarna att dela in granskningen i två perioder. En under den första chefens ledarskap. Och en andra under den nya.

När jag frågar om resultatet säger Jarl Holmström att granskningen visade att det funnits allvarliga brister under den första chefen, men att problemen försvann i och med chefsbytet. Det stämmer inte. Under den avsatta chefens ledning hade 54 procent av anmälningarna hanterats korrekt. Året efter var siffran densamma.

Några omkodningar säger han sig inte minnas.

Vi har en ny polis. Vi har nya medborgarlöften. Men bakom dessa hittas samma gamla pinnar. Och en polis som ägnar sig åt plockepinn i stället för att utreda brott.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.