Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Hanne Kjöller: När Reinfeldt & co röstar

Foto: Magnus Bard

Vi som gärna vill tro att politiker menar vad de säger har fått problem. Vad betydde egentligen arbetslinjen?

Varje dag hålls en massa allmänna val runt om i Sverige. Alla deltar inte i alla. Men var och en kommer vid dagens slut ändå att ha avgivit åtskilliga röster om vilket samhälle vi vill ha.

I valet mellan att planka och lösa biljett deltar kollektivtrafikresenärer i  dagliga folkomröstningar om turtäthet och upprustning av tunnelbane­perronger. På överfulla bussar brukar det också finnas möjlighet att rösta för – eller emot – ett samhälle där höggravida, funktionshindrade och gamla erbjuds sittplats.

På vårdcentraler röstar både läkare och patienter om ifall vi ska gå mot ett samhälle med ökad eller minskad antibiotikaresistens. Dagens lunch för 75 kronor på en indisk restaurang är val för eller emot löner under kollektiv­avtalsnormer.

När vi väljer mellan olika kyckling­typer i mataffären är det en röst på hur vi tycker att dessa fjäderfän ska leva sina liv fram till yttersta dagen. Att köpa svarta tjänster och inte betala det man ska i skatt är en röst mot välfärdsstaten.

Ja, så där skulle jag kunna hålla på i  evinnerlighet. Valen är många. Ibland är de lätta eftersom insatserna är låga och den moraliska utdelningen stor. Ibland är det tvärtom. Omgivningen, det vill säga alla andra individers enskilda val och förhållningssätt till egennyttan respektive allmännyttan, spelar in. Det händer att systemen blir så anarkistiska att priset för att ”göra rätt” helt enkelt blir övermäktigt.

När kabinbanan till en inblåst alptopp äntligen öppnar händer det att trängseln blir så stor att den som inte själv snirklar sig förbi några personer när tillfälle ges kommer att hamna längre och längre bak. Valet står till sist mellan schyst karma och att inte få komma upp på toppen alls.

Måhända finns skäl att tala om någon typ av kritisk massa för när den egna moralen blir svår att upprätthålla. Det är lättare att stå kvar vid ett övergångsställe och vänta på grön gubbe om man inte är den enda som gör det.

SVT:s genomgång av hur de avgående borgerliga ministrarna har hanterat sin rätt till inkomstgaranti respektive statsrådspension måste ses i ljuset av både kultur, natur och moral. Vilka väljer att plocka ut pengar? Svaret verkar vara: Alla som kan.

De som lämnat politiken och har möjlighet att fakturera för sina tjänster, och samla pengar på hög i ett bolag, gör det i stället för att ta ut vanlig inkomst. De som gått från regering till riksdag väljer att dryga ut det gängse riksdagsarvodet upp till statsrådslön. Båda varianterna är, såvitt jag förstår, oklanderliga ur ett juridiskt perspektiv. Men är de moraliskt försvarbara?

Det är rimligt att den som lämnat sitt arbete för ett förtroendeuppdrag inte sätts på bar backe på valnatten. Det är också rimligt att ersättningen är på sådan nivå att man inte behöver lämna hus och hem utan att det finns tid för omställning. Men att man har rätt till en ersättning är inte lika med att man har en skyldighet att åla sig runt skattesystemet för att kunna utkräva den – om man kan fixa sin försörjning på annat sätt.

Riksdagsarvodet ligger på 61.000 kronor i månaden, vilket är ungefär hälften av en statsrådslön. De olika arvodena förklaras rimligtvis av skillnaden i ansvar och arbetsbörda. Därför tycker jag att agerandet från de ex-ministrar som nu sitter i riksdagen med statsrådslön är lika moraliskt tveksamt som nolltaxerarna som trollar bort sina inkomster i aktiebolag. Det har gått nästan ett år sedan valet. Nu, om inte förr, borde man väl ha ställt om till en inkomst som de flesta i Sverige bara kan drömma om. Och med vilken rätt ska man ha en lön som inte motsvarar uppdraget?

När Fredrik Reinfeldt förklarar för SVT:s reporter varför han tar ut fullt avgångsvederlag trots att han föreläser för dyra pengar svarar han att det tar tid att bygga upp ett företag. Fast, det beror väl på vilken verksamhet vi talar om. Det krävs investeringar för att, låt säga, bygga upp en chokladfabrik. Man behöver hitta lokaler, köpa maskiner, lära sig massvis om kakao och hur man blandar ihop en vara som människor vill köpa, anställa folk, fundera över marknadsföring, hitta återförsäljare. Det kan säkert ta år innan första en­kronan plingar in på intäktskontot.

Fredrik Reinfeldt säljer sin tid, sin erfarenhet och sin talarförmåga. För detta krävs inget mer än block och penna. Kanske också en dator och telefon, vilket man nog kan förmoda att han redan har. Pengarna går att casha in från dag ett.

Under flera valrörelser har Fredrik Reinfeldt hävdat att valet står mellan den borgerliga arbetslinjen och de rödgrönas bidragslinje. Nu har han själv röstat. Det blev, trist nog, en röst för bidragslinjen.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.