Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Hanne Kjöller: Ord som räddar människoliv

Daniel Ellsberg, en av världens mest kända visselblåsare, på besök i Stockholm.
Daniel Ellsberg, en av världens mest kända visselblåsare, på besök i Stockholm. Foto: Nicklas Thegerström

Fyra prominenta visselblåsare deltog på torsdagen vid ett rundabordssamtal i riksdagen. Jag fick möjlighet att lyssna.

Henry Kissinger har kallat honom ”Amerikas farligaste man”. För andra är Daniel Ellsberg en hjälte. Det var han som 1971 läckte topphemliga dokument från Pentagon till New York Times. De 7.000 sidorna visade hur president Lyndon B Johnson grundlurat den amerikanska allmänheten, medierna och även kongressen om Vietnamkriget. I papperssamlingen fanns analyserna som visade att kriget riskerade att bli ändlöst, att det sannolikt inte kunde vinnas och att det skulle kräva långt fler amerikanska liv än de offentliggjorda beräkningarna visade.

Det här blev början till slutet. Vietnamkriget fortsatte förvisso ytterligare några år, men under alltmer högljudda protester. Men den stora gropen grävdes av president Richard Nixon själv. Det blev också han som föll i den.

Daniel Ellsberg räknade kallt med att tvingas tillbringa resten av sitt liv i fängelse. Han blev också åtalad. Men, vilket kan låta märkligt i dag, fri mot borgen och med möjlighet att ge intervjuer och sprida sitt budskap om de offentliga lögnerna och hur många amerikanska liv de hade kostat.

Nixonadministrationen fruktade att han hade fler dokument. Av det som hade läckt ut gick inget längre än till 1968. Nixon tillträdde som president 1969 och Vita huset ville för allt i världen inte riskera att några handlingar som rörde Nixonadministrationens ämbetsperiod – eller det dagsaktuella säkerhetspolitiska läget – såg dagens ljus. Därför nöjde man sig inte med den rättsliga prövningen.

På bandinspelningarna, återgivna i dokumentären ”The most dangerous man in America” hör man Nixon säga: Åt helvete med rättssaken. Låt oss döma skitstöveln i pressen (”Screw the court case. Let’s convict the son of a bitch in the press”).

Det var viktigt att Ellsberg inte blev en nationalhjälte, för då, menade Nixon, skulle andra kunna inspireras att börja läcka. Därför gällde det att smutskasta honom.

Jag får en intervju med Daniel Ellsberg. Vi pratar om mediernas roll för visselblåsare, allmänhetens inställning under de 45 år som gått och det personliga ansvaret.

– Well, säger Daniel Ellsberg när vi kommer in på journalistiken, jag gillar verkligen idén om medierna som vakthund. Men uttalandet från Nixon visar att administrationen såg pressen som ”sin” och i viss mån är det så ännu i dag. Edward Snowden har, precis som jag, fått sin släng av nedsmetning med tidningar som skrivit nedlåtande om honom. Efter 11 september-attentaten har tonen hårdnat från myndighetshåll. Ingen, vare sig journalister eller politiker, vill anklagas för att vara opatriotisk, oansvarig eller svag.

Samhället har blivit mindre auktoritärt under decenniernas gång. Medborgarnas krav på transparens har ökat. Det borde ha förbättrat situationen för visselblåsare. När man läser historien om Sveriges mest kända visselblåsare, Anders Ahlmark alias ”Fången på fyren”, känns det osannolikt att samma utstötning av en människa som faktiskt gjort både moraliskt och juridiskt rätt skulle kunna ske i dag.

Men den amerikanska utvecklingen har efter terrordåden 2001 gått i motsatt riktning. Debatten är mer polariserad och det finns, menar Ellsberg, en starkare instinkt att fördöma Edward Snowden än vad det för drygt fyra decennier sedan fanns att fördöma honom själv.

Ellsberg har säkert många gånger fått frågan hur en nygift, disputerad Harvardstudent med en strålande karriär och hela livet framför sig kunde riskera allt. Utan att låta det minsta koketterande vänder han på saken och frågar hur han inte skulle ha kunnat göra det han gjorde:

– Jag visste det medborgarna inte visste, att tusentals liv skulle spillas i onödan. Jag hade en skyldighet att vidarebefordra den informationen.

Rättegången slutfördes aldrig. Åtalet lades ned på grund av ”improper government misconduct”. Domaren i målet hade uppvaktats av Nixon och erbjudits jobb som chef över FBI. Därutöver hade den specialenhet som Nixonadministrationen hade snickrat ihop gjort inbrott hos Ellsbergs psykiatriker – händelsen var en del av Watergateaffären som tvingade Nixon att lämna Vita huset.

Nixons smutskastningsstrategi ledde alltså till att Ellsberg kunde stiga ur rättssalen som en fri man. Och det gjorde att han, i stället för att sitta 115 år i fängelse, i går kunde besöka Stockholm med tre andra amerikanska visselblåsare: Thomas Drake, Jesselyn Radack och Coleen Rowley. Tillsammans med ett 15-tal inbjudna gäster deltog de i ett rundabordssamtal i riksdagen, arrangerat av Right Livelihood Award och Dag Hammarskjöld Foundation.

Jesselyn Radack är inte bara en visselblåsare utan också advokat som arbetar med just visselblåsare. Edward Snowden är en av hennes klienter. Hon konstaterar att hon fått mycket att göra under president Barack Obamas tid vid makten. Obamaadministrationen har producerat nio spioneriåtal mot visselblåsare. Det ska jämföras med de totalt tre fram till dess.

Medan huvuden rullade i och runt Vita huset efter Watergateskandalen konstaterar Jesselyn Radack, Thomas Drake och Coleen Rowley att den tortyr och de andra lagbrott som de gjort världen uppmärksam på har fått passera. De skyldiga är ofta kvar på höga, eller till och med högre, poster i sina organisationer. Det är visselblåsarna som ensamma får betala priset. De har inte ens fått folkets kärlek. Alla tre menar att den tid som gått har gjort Daniel Ellsberg till hjälte, medan de själva – precis som Snowden – är mer föraktade och förtalade än älskade och hyllade.

Så, vad kan man göra? Thomas Hammarberg, tidigare Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, berättade om rådets arbete med en resolution för att stärka skyddet för människor som drar i nödbromsen. I Sverige, menar Hammarberg, finns ett lapptäcke av lagar som syftar till att underlätta för visselblåsare medan Europarådets ambition är att samla ihop skyddet. En av knäckfrågorna som både han och Jesselyn Radack lyfte är hur lagstiftaren ska förhålla sig till läckor från försvars- och underrättelsetjänsten. I USA, berättade advokat Radack, är dessa verksamheter explicit undantagna i lagtexten. Samtidigt är det just här, och inte låt säga i Skolverket, som tortyr och andra grova brott mot mänskliga rättigheter kan förekomma.

Thomas Hammarberg talade om en stege där man först vänder sig till den egna organisationen för att påtala lagbrott och oegentligheter. Thomas Drake berättade att det var precis vad han hade gjort när han upptäckte NSA:s massövervakning av civila efter 11 september. För hans del resulterade det i att han ställdes inför rätta. När cheferna är en del av det korrupta systemet är den vägen livsfarlig.

Att det finns en avgörande skillnad mellan information som bör – respektive absolut inte bör – komma allmänheten till del har inte minst Julian Assange med masspublicerande av hemliga dokument visat. Hur den brandväggen ska kunna upprätthållas juridiskt är inte lätt att se.

Men ibland borde det inte bara vara en rättighet att slå larm. Ibland är det en moralisk skyldighet.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.