Signerat

Risk- och obehagsminimering in absurdum

Tryggt.
Tryggt. Foto: fdgfoto / Alamy

För att bedöma riskerna med att låta barnet sova med föräldrarna måste man rimligtvis väga det mot risken att föräldrarna går sönder av att barnet skriker sig igenom nätterna, skriver Hanne Kjöller.

Tisdagsmorgonens P1-lyssning bjöd på en överdos barndomsmedikalisering. Först var det forskning om stickrädda barn som avhandlades av vetenskapsredaktionen. ”Det är alltid bättre att boka en ny tid än att tvinga fram ett nålstick”, fick vi lyssnare förklarat för oss.

Men det beror rimligtvis på skälet till att sprutan ges. Det går givetvis inte att vänta om barnet är allvarligt sjukt. Och jag kan inte erinra mig att jag hört vare sig föräldrar eller barn i ett skarpt läge invända mot att hjälp ges akut utan en halvtimmes förberedande lekterapi.

Situationen är en annan om det handlar om vaccination av friska barn. Men inte heller då ser jag poängen med att skruva upp förväntningarna om det hemska som väntar. Det låter mer som ett slags omvänd kognitiv beteende-terapi där skräck lärs in.

Samtalet i ”P1-morgon” mellan barnläkaren och forskaren Per Möllberg och journalisten Ida Therén en stund senare fick mig också att fundera över perspektiven. Möllberg har i en avhandling visat att nyfödda bör sova i egen säng de första tre månaderna för att minska risken för plötslig spädbarnsdöd. Journalisten och mamman Ida Therén argumenterade för ”säker samsovning”. Och det, fick vi veta, innebär bland annat inga kuddar, inga täcken, cirka 20 grader i rummet och att barnet ligger i ett ”babynest” – ett slags inramad flotte med omgivande skumgummiskydd. Men Per Möllberg betonade att den egna sängen ändå är den säkraste platsen.

Det är naturligtvis bra att forskare undersöker risker för att minimera olyckor och sjukdom, särskilt sådana med så dramatiska konsekvenser som plötslig spädbarnsdöd. Men varför får vi inte veta vilka risknivåer det rör sig om? Och varför sägs inget om de faror som kan tänkas följa av att ammande mammor, på vansinnets rand efter månader av ackumulerad sömnbrist, får gå upp hundra gånger på natten för att trösta ett närhetstörstande barn?

Om allt handlade om att förebygga risker så vore det ju faktiskt bäst om alla småttingar låg på intensiven med avancerad andnings- och hjärtövervakning. Kanske i respirator för att verkligen vara på säkra sidan.