Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Hanne Kjöller: Solidaritet kan ibland vara att avstå

På Stockholms stads hemsida läser jag om ledsagarservice. Den som har en funktionsnedsättning kan efter ansökan beviljas en arvoderad ledsagare för att kunna delta i sociala eller kulturella aktiviteter. Avgiften för den som behöver ledsagas är noll kronor och man väljer själv vem som ska utföra tjänsten. Betyder det att jag kan få betalt för att ta min mamma på teater?

Nu är det i och för sig nog jag som är mest lomhörd och skumögd av oss två. Så kanske är det hon som bör få betalt för att gå med mig.

Kanske skulle jag i stället ansöka om att bli kontaktperson åt ett kusinbarn med en neuropsykiatrisk diagnos? Inte för att barnet behöver en kontaktperson, och inte för att vi annars inte skulle träffas, utan för att det är formulerat som en rättighet.

Jag tycker att det är utmärkt att kommunen tillhandahåller tjänster som dessa. Och jag är säker på att de i många fall kan vara livsavgörande. Men jag tycker att det är någonting i debatten som har gått förlorat när människor talar mer i termer av rättigheter än behov.

Torsdagens DN-intervju med den synskadade och pensionerade barnkirurgen Staffan Josephson andas just detta. Han driver en rättsprocess för att få den möjlighet han redan har att komma ut dagligen fäst på papper. Gruppledaren från staden redogör för de många aktiviteterna vid Borgerskapets enkehus. Hon påpekar att promenadbehovet redan tillgodoses och att Josephson därutöver har vänner och bekanta som besöker honom. På detta svarar Josepson: ”Ska detta ligga mig till last? Ju fler vänner man har desto mindre hjälp får man, alltså?”.

Och ja, det är väl en rimlig slutsats. Kan man promenera och gå på teatern med personliga bekanta – vad ska man då med en ledsagare till? De pengarna kan förslagsvis satsas på dem som är verkligt beroende av stöd.

Josephson bor i en tvårumslägenhet, men tycker att stället är ”urtrist” och att han inte har något att tala om med de andra som bor i huset. Okej, men är det verkligen kommunens sak att skaka fram betalt sällskap bara för att man är 84 år och synskadad? Har man inget eget ansvar för att skaffa och upprätthålla en vänkrets? Och när upphör i så fall det?

Stadsdelsnämnden påpekar att Staffan Josephson har möjlighet att flytta till ett annat boende. Det är en klockren invändning. Den gäller för 84-åringar i serviceboende precis som det gäller för 44-åringar i eget boende som önskar sig skojigare eller mer intellektuellt stimulerande grannar.

Jag skulle önska ett perspektivbyte. Det handlar om alla serviceinsatser. Självfallet ska de som har behov av det ena eller det andra få det, utan att behöva stå med mössan i handen, eller genom att familjemedlemmar går av på mitten. Men lika självklart borde vara att avstå från att hävda sin rätt när behovet inte finns.