Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Status är viktigare än språkkunskaper

Det sägs ofta att invandrare måste lära sig svenska för att ha en chans på arbetsmarknaden. Men det gäller visst inte britter som trots hemvist i Sverige vägrar att lära sig svenska, skriver Hanne Kjöller.

Servitrisen på lunchkrogen på fjällorten frågade om vi var färdiga att beställa. Lite otippat formulerades frasen på engelska. Visst, svarade jag på svenska: ”Två gulasch och en spaghetti carbonara”. Sorry, sa servitrisen, ”I only speak English”.

Det var förstås inget problem att översätta ”två” till ”two” och ”en” till ”one”. Men jag förvånades över att någon som arbetar direkt mot gäster på en skidort inte lärt sig räkna till två på landets språk.

I Stockholm har jag mött icke-svenskspråkiga på flera håll inom servicesektorn. Som vid incheckningsdisken vid en Norwegianflygning till Luleå där jag också ombads att hålla mig till engelska. På mitt gym finns instruktörer som arbetat flera år utan att jag hört ett svenskt ord passera deras läppar.

Ännu längre tid, ungefär tre decennier, har Colin Nutley utan att prata svenska lyckats slå sig fram på den svenska filmarbetsmarknaden.

Gemensamt för alla svenskvägrare som jag kommit i kontakt med är den ljusa hudpigmenteringen. Engelskan förefaller vara deras modersmål. Och jag gissar att de flesta kommer från Storbritannien eller Irland. En och annan från Australien eller USA.

Det är naturligtvis toppen att unga människor kan jobba utomlands. Och inte gör det mig något att instruktionerna på mitt core-pass ges på engelska.

Men varför dessa dubbla måttstockar? Varför är det osannolikt att en engelskspråkig syrier eller afghan skulle bära gulaschtallrikar i skidbacken? Varför anses gedigna kunskaper i svenska språket vara en absolut förutsättning för alla typer av arbeten i Sverige om man kommit som flykting – men inte om man rest av andra skäl?

Servitrisen på fjällorten var ung, armarna rikligt illustrerade och lite ball helt enkelt. Hade gästerna varit lika tillmötesgående om hennes image hade varit mer ”flyktinglik”, om hennes engelska varit grammatiskt utmärkt men med spår av brytning och om hon kanske burit en sjalett på huvudet? Jag tvivlar.

Svenskvägrarna i Sverige lär oss att den höga tröskeln in på svensk arbetsmarknad bara i viss mån kan förklaras av språkbrister. En del handlar också om fördomar, om vad som är åtråvärt och hippt, respektive inte. Varför underlägset dyrka folk från London och New York som inte orkar anstränga sig för att lära sig att räkna till tio på svenska? Och varför överlägset inte tolerera några språkliga tillkortakommanden från människor från Kabul och Damaskus – nästan oavsett hur mycket de ansträngt sig?

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.