Ledare

Vi borde tala mer om dödsskjutningarna

Svenska poliser skjuter mer än sina nordiska kolleger. Varför är det så, undrar Hanne Kjöller

Med jämna mellanrum uppstår diskussioner om polisens dödsskjutningar. För det mesta stannar debatten vid den senaste skottlossningen. Och för det mesta är det två positioner som dominerar samtalet.

På ena sidan står polisen. Därifrån är beskedet i princip alltid att situationen inte hade kunnat lösas på något annat sätt. Från den andra sidan är svaret lika ryggradsmässigt att det visst hade gått.

Mitt emellan står alla vi som accepterar polisens våldsmonopol, som inser att polisen faktiskt kan behöva skjuta sig ur vissa situationer för att inte riskera eget och andras liv. Men som är bekymrade över utvecklingen.

För det ser illa ut. Under de tre senaste åren har nio personer skjutits till döds av polisen. Siffrorna har tidigare legat på ungefär en person per år. Men också det är högt jämfört med våra grannländer.

I en debattartikel i Polistidningen gör professorn i polisforskning, Johannes Knutsson, en jämförelse med Norge. Han konstaterar att den svenska polisen skadar/dödar närmare fem gånger fler än norsk polis när hänsyn tagits till befolkningsmängd. Knutsson menar att det från polismyndighetens sida länge funnits ett kompakt ointresse att utreda varför det ser ut som det gör.

Har vi alla, inte bara polisen, blivit lite avtrubbade?

Det är möjligt att de dödande skotten mot skolmördaren i Trollhättan inte hade kunnat undvikas. Men är det inte konstigt att frågan aldrig ens kommit upp i debatten? Hur kommer det sig att den norska polisen kunde gripa Breivik levande trots att han med sitt vapen rimligtvis borde ha utgjort ett större hot än en den svärdförsedd Anton Lundin Pettersson?

Jag kan givetvis inte bedöma om Lundin Pettersson sköts i onödan. Men nog borde graden av nödvändighet ändå dryftas. Och i än högre grad än att dryfta de enskilda skjutningarna skulle vi behöva tala om mängden.

I en färsk rapport från polisen (”Polisens användning av skjutvapen och eventuella behov av åtgärder”) konstateras att tjänstevapnet på det hela taget används ”i enlighet med de juridiska förutsättningarna”. Visst. Men används det också så att inte fler liv än absolut nödvändigt går till spillo?

Av rapporten framgår att de personer som dödas ofta är påverkade av alkohol, droger eller psykiskt sjuka. Skjutningarna är alltså inte ett svar på en växande grov brottslighet, utan på någon form av sinnesförvirring. Det gör det hela än mer tragiskt.