Att som katolik logga in på Twitter för att hålla sig informerad om påvens avgång i måndags var som att leta efter pärlor i en gödselstack.

Den snabba, seriösa och fördjupande nyhetsrapporteringen från BBC, Reuters och olika religiösa bloggar låg väl förborgad i kilovis av dynga. Förutom att den avgående påven Benedictus ett flertal gånger kallades nazist haglade alla de förväntade skämten om celibat, roliga hattar och småpojkar. För lustigheterna och anklagelserna stod etablerade tyckare, politiker som Marita Ulvskog och Ylva Johansson och till synes helt vanliga twittrare.

Den frustande hånglädjen riktad mot Rom framstår som extra märklig i dessa tider av ökad hänsyn till religiösa och andra minoriteter. Många tycks helt enkelt ense om att just katoliker är en grupp som det står fritt att smäda offentligt. Helt enkelt en sorts religionens tyskar, utan andra referenser till den avgående påvens bakgrund.

Från fördomarna och förolämpningarna på Twitter gick en röd tråd upp till journalistikens finrum. Medan BBC i timmar nätsände direkt om påvens avgång valde public service-kollegerna på SVT en något annorlunda linje. Företaget lade ut en krönika om ”Skandalernas påve” av Bo Inge Andersson, där det stod i ingressen: ”Det var redan märkligt att en tysk blev påve, särskilt som han varit med i Hitlerjugend.”

Tre saker som kan synas vara relevanta i sammanhanget: Ingen har beslagit påven med några som helst nazistiska åsikter, medlemskap i ungdomsorganisationen var mer eller mindre obligatoriskt. Han rekryterades som barnsoldat i tyska armén. Han deserterade därifrån.

Den första uppgiften finns med längre ner i artikeln, den andra förekommer inte alls och den tredje lades till i ett senare skede på nätet – men inte i Text-tv:s version.

Det är naturligtvis inte förbjudet att skoja om katoliker, men kanske kunde man först ägna åtminstone någon tanke åt hur kul det hade varit om samma sak sagts om, säg, muslimer. Den svenska antikatolicismen, med sina månghundraåriga rötter, är där­emot inget skämt.