Ledare

Harold James: Storbritannien faller med Brexit

Britterna förenas i allt högre grad av en skepsis mot EU. Men om de väljer att lämna unionen blir det uppenbart vad lite som egentligen förenar dem. Brexit kan bli början på slutet för Storbritannien.

Folkomröstningen om Storbritanniens fortsatta medlemskap i EU, som sannolikt hålls i år, kan bli ännu en stor katastrof för Europa. Om de brittiska väljarna röstar för ett utträde, vilket ter sig allt troligare, blir följden ett djupt destabiliserat EU – och ett sönderslaget Storbritannien.

Med ett EU som fastnat i ett evigt kristillstånd har ”Brexit” en betydande intellektuell och känslomässig lockelse. Redan innan euroområdets skuldproblem uppenbarade sig 2009–2010 ansåg många britter att en valutaunion krävde större integration för att kunna motstå chocker, särskilt någon form av finanspolitisk union. Med andra ord skulle EU behöva agera mer som en nationalstat. Och det är ett arrangemang som Storbritannien aldrig har velat gå med på.

På det känslomässiga planet har rädslan för storskalig invandring, från EU och andra håll, lagt bränsle på en populistisk motreaktion som flyktingkrisen förstärkt. Den populistiska reaktionen vilar på det bisarra men av allt att döma övertygande argumentet att EU – och i synnerhet Tyskland – underblåser flyktingströmmarna.

De som försvarar ett fortsatt medlemskap begår det ena misstaget efter det andra. Många tycks ha fäst sina förhoppningar vid det orealistiska antagandet att de kan omförhandla EU-fördragen. Framför allt har de argumenterat för en försvagning av bärande element i den europeiska integrationsprocessen, främst arbetskraftens rörlighet.

Det EU-vänliga lägret har också ringt i larmklockorna om den ekonomiska chock som Brexit skulle vålla. Det kan te sig som en rimlig strategi, men rädsla är inte rationell. Den kan mycket väl driva väljarna mot de skenbara lösningar som nationalstaten erbjuder.

Och kan det finnas något mindre publikfångande sätt att lägga fram den europeiska berättelsen på än med den akronym som den största EU-vänliga lobbygruppen Britain Stronger in Europe bildar? ”BSE” är förkortningen av det vetenskapliga namnet på galna ko-sjukan, en dödlig degenerativ sjukdom med långsamt förlopp. Är inte också EU sakta på väg att dö?

Att det EU-fientliga lägret blir starkare är mycket farligt, inte bara för EU. Om de brittiska väljarna enas om att EU:s struktur är så bristfällig att de inte vill vara del av den, dömer de underförstått ut den märkliga union som Storbritannien är. I den ingår en finanspolitisk union men en problematisk sådan.

Det är långt ifrån klart att Storbritannien är ett gott exempel på det slags nationalstat som många européer anser vara den mest önskvärda formen av politisk organisation. Den liknar närmast den ”sammansatta monarki” som var det förhärskande statsskicket på 1500-talet, då separata enheter, som Aragonien och Kastilien, behövde hållas ihop.

Det skotska nationalistpartiet var 2014 nära att vinna en folkomröstning om självständighet. Brexit kan stimulera liknande rörelser i Wales och Nordirland. Även i norra England skulle många väljare attraheras av Skottlands starkare tonvikt på social välfärd.

Dessa skiljelinjer sammanfaller inte med traditionella gränser. Se bara på klyftan mellan Londonregionen, som alltmer liknar en blänkande global supermetropol, och resten av landet. Medan allt fler migranter strömmar in i Storbritannien breddas klyftan.

En global stad som London måste vara öppen för världen – och dra till sig lysande begåvningar, turister, servicepersonal och tyvärr också kriminella eller terrorister – men resten av befolkningen vill helst att landet ska vara stängt.

Just nu förenas britterna av en växande besvikelse på vad EU kan erbjuda, ekonomiskt och i andra avseenden. Men det bildar ingen gemensam identitet. Tvärtom lider Storbritannien liksom EU av brist på förenande identitet och bakgrund.

Ändå talas det ivrigt om allt som britterna har gemensamt. Den förre premiärministern John Major kallade Storbritannien för ”landet med långa skuggor på kricketplaner, ljummet öl, oövervinneliga gröna förstäder, hundvänner och fotbollstippare och, som George Orwell sade, ’gamla ungmör som cyklar till nattvarden genom morgondiset’ …”. Men det han talade om var England. Grundbultarna i den moderna brittiska identiteten verkar alla tillhöra England, inte den sammansatta helheten.

Den anglikanska statskyrkan, som kom till för nästan 500 år sedan då Henrik VIII slog fast att hans äktenskap inte angick påven, är ett annat inslag i denna identitet. En institution som heter English Heritage sköter det förflutna, från de förhistoriska monumenten i Stonehenge till de romantiserande tv-seriernas gamla slott. Penningväsendet styrs av Bank of England. Skottland och Nordirland utfärdar egna sedlar som engelska butiksägare ofta inte accepterar.

När Henrik VIII hade brutit med Rom och deklarerat att ”detta rike England är ett imperium” – det ögonblick då idén om nationell suveränitet etablerades – följde ett brutalt fälttåg för att den gamla religionen skulle utplånas. Men försöket att bygga en ny, sammansatt identitet misslyckades uppenbarligen. Därmed riskerar Storbritannien ett sammanbrott – en utgång som blir alltmer sannolik med Brexit.

Översättning: Margareta Eklöf

Copyright: Project Syndicate

Harold James

... är professor i historia och internationella relationer vid Princetonuniversitetet.