Expressen-krönikören Linda Skugge har slutat blogga. Alla påhopp på nätet har fått henne att ge upp.
"Under mina två år ute i bloggosfären har jag chockats dagligen . . . Hur kan ni ha så mycket uppdämt hat i er?" skrev hon i lördags.
Sedan dess har Expressen följt upp avhoppet med flera stora uppslag om "näthatet". I går hakade också Svenska Dagbladets nätupplaga på. Bland annat intervjuades författaren Jan Guillou, som fick dela med sig av sina upplevelser:
"I början blev jag skakad när etthundra personer varje dag tycker att jag borde skjutas och styckas men sen vänjer man sig."
Det är inte bara kontroversiella, sensationssökande skribenter som blir illa åtgångna på internet. Under de senaste åren har det blivit vanligt att politiker, bloggare och andra nätanvändare berättar om nätmobbning, hot och hatmejl.
Vad är det med internet som gör att folk verkar tappa all sans och hyfs?
En person som har studerat saken är den amerikanske psykologen och internetforskaren John Suler, som kallar fenomenet för "online disinhibition effect". Han menar att internet i sig självt leder till att människor släpper sina hämningar, och att detta kan få både positiva och negativa effekter - ungefär som alkohol.
Samspelet människor emellan regleras av en rad komplicerade mekanismer. Hur vi pratar och vad vi säger styrs till stor del av reaktionerna vi får av människorna runt omkring oss - deras tonläge, ordval och mimik. Nätet sätter flera sådana mekanismer ur spel.
Suler nämner sex olika effekter, som samverkar och förstärker varandra:
Anonymitet - känslan av att vara anonym leder till att människor tror att de slipper ta ansvar för sina handlingar. Osynlighet - man ser inte hur mottagaren reagerar. Tidsglapp - det kan ta lång tid innan man får en reaktion på det man har skrivit.
"Omvärlden existerar inte" - vissa nätanvändare upplever att det som sker på internet bara finns i det egna medvetandet, vilket gör att det blir svårare att relatera till andra som verkliga, levande personer. "Det är bara en lek" - livet på internet uppfattas som "på låtsas", till skillnad från det verkliga livet utanför. Bristen på auktoriteter - på internet upplevs alla som jämbördiga.
För vissa människor kan den sammanlagda påverkan vara stor, hävdar Suler. En del personer blir mer utåtriktade på nätet: de delar med sig av sitt privatliv, är öppna och generösa. Andra tar tillfället i akt att ge utlopp åt sin frustration och ilska, utan självcensur.
Bland journalister har "näthatet" länge varit ett känt fenomen. Att vara synlig i medierna är, i någon mån, att göra sig till allmän spottkopp - särskilt efter e-postens intåg.
Under min relativt korta tid i yrket har jag upplevt få veckor utan invektiv. De som skriver vänliga mejl är fler, men de som är upprörda kan å andra sidan ta till sådana kraftuttryck att jag blir förbluffad. Jag har svårt att tro att de män - för de är oftast män - som då och då fyller min mejlkorg med sarkasmer och könsord skulle tilltala sina grannar eller kollegor på liknande sätt.
I värsta fall leder hatmejlen till självcensur. Men journalister, politiker och andra mer eller mindre offentliga personer kan åtminstone gömma sig bakom sina olika roller. En del journalister kan nog också utnyttja känslan av distans; skribenter som tillåter sig att vara brutalt elaka i skrift kan ofta vara förvånansvärt vänliga och tillmötesgående privat.
Det är när nätmobbningen går ut över människors privatliv - i tidningskommentarer, på bloggar och i communities - som det blir riktigt obehagligt.
Det är lätt att ropa på ökad kontroll, fler redaktörer, färre anonyma kommentarer. Och visst kan medierna göra en hel del för att reglera och hyfsa till debattklimatet. I viss mån lär "näthatet" också bero på att internet är ett relativt nytt medium: det saknas en insikt om att det mesta som görs faktiskt lagras och kan spåras.
Men idén om ett vänligt, trevligt internet är en utopi. Vi lär nog få leva med att nätet levererar hela spektrumet av mänskliga uttryck - också de sämsta.