Signerat – Hanne Kjöller.
I kväll visar SVT Oscar Hedins dokumentärfilm ”Sämre än djur”. Den handlar om homosexualitet och hederskultur. Som filmtiteln antyder är det ingen vidare bra kombination. Den är direkt livshotande.
Om man lyssnar på de ord som föräldrarna i filmen använder om eller till sina homosexuella barn börjar man kanske förstå valören i skammen. ”Ditt djur, din slyna, ditt missfoster. Varför tar du inte livet av dig?” frågar/uppmanar föräldrarna till homosexuelle Mohammad. ”För mig är hon inte en människa, hon är värre än ett djur”, säger den tunisiska man som bott i Sverige 25 år om lesbiska Shirin.
Mohammad beskriver kärleken till sin familj. Hur man inte kan gå från att älska och hata från ena dagen till den andra. Frågan man ställer sig själv under vankelmodets svåra resa: Hur mycket av mig ska jag ge bort?
Just så måste frågan i alla kollektiva stamkulturer ställas. Vilket pris måste individen betala? Och vem inkasserar det och bestämmer om det är tillräckligt?
Även om hederskulturen också drabbar män, inte minst homosexuella män, så handlar den till största del om kvinnor. En av Shirins systrar förklarar: Det är killen som sitter på hedern. Hans mamma, systrar eller döttrar riskerar hans heder, för själva har de ingen. Att döda den kvinna som i hans ögon gått över gränsen är ett sätt för honom att vinna tillbaka sin heder.
Vad kan vi göra? frågar en polis när Mohammad ansöker om skyddad identitet. Han svarar: Lyssna! Bry er! Samhället är så tolerant att man inte vågar säga ifrån. Det enda vi kan göra är att fly, att hålla oss borta.
Orden ekar. Flyktingar i Sverige, på flykt från en släkt som bor i Sverige men som inte kan acceptera landets lagar och individens rätt. Skyddet för dem som flyr kommer att behövas för lång tid framåt. Men det är också viktigt att de som hotar lagförs och straffas. Det ska svida i skinnet att bryta mot lagen. Oavsett om man är infödd eller invandrare.