Häromdagen tog Ungerns premiärminister Viktor Orbán starkt avstånd från en planerad antisemitisk demonstration.
Under ett framträdande i parlamentet förklarade han att ungersk polis ska använda ”alla tillgängliga medel” för att stoppa den ovanligt avskyvärda manifestationen.
En organisation för extremnationalistiska motorcyklister har kallat till aktion under parollen ”Använd gas” samma dag som årets ”De levandes marsch” genomförs för att hedra minnet av de många ungerska judar som mördades under Förintelsen.
Att premiärminister Orbán så tydligt ger besked om att provokativ hatpropaganda av sådant slag inte tillåts i dagens Ungern är förstås bra, även om det borde vara självklart.
Det kan tyda på att den ungerska regeringen börjar inse att antisemitismen är ett stort och växande problem. Under det senaste halvåret har politiskt ansvariga markerat mot liknande utfall och attacker.
Ändå är det svårt att bli övertygad. Under alltför lång tid har Orbán hållit tyst om det som utspelas i främlingsfientliga och extremnationalistiska kretsar i Ungern. Hans trovärdighet i dessa frågor är därför låg.
I boken ”Hungary. Between democracy and authoritarianism”, som utkom förra året, beskriver journalisten Paul Lendvai vilken betydelse denna tystnad har haft för Orbáns politiska segrar.
Händelserna under hösten 2006 ger en tydlig bild av den framgångsrika men förödande taktiken. Våldsamma protester bröt ut i Budapest sedan en i hemlighet inspelad film avslöjats som visade att Ungerns dåvarande socialistiske premiärminister Gyurcsány medvetet hade ljugit om landets ekonomiska tillstånd för att vinna valet.
Upprördheten var begriplig, men ganska snart urartade demonstrationerna på ett sätt som borde ha fått varje anständig politiker att reagera. En stor mobb, bestående av fotbollshuliganer och sympatisörer till högerextrema partiet Jobbik, samlades utanför parlamentet och skanderade.
Där stod de kvar i sex veckor och under denna period stormades också en intilliggande tv-station som sattes i brand. Dag efter dag läste de högerextrema demonstranterna utanför parlamentet upp namn på judiska politiker och journalister som anklagades för landsförräderi.
Då, om inte förr, borde oppositionens ledare Viktor Orbán ha reagerat. I stället valde han att ligga lågt och försöka dra nytta av missnöjet med regeringen.
Fyra år senare vann hans parti mycket riktigt en överväldigande seger. Men valet 2010 innebar också en historisk framgång för Jobbik som fick hela 17 procent av rösterna.
När Jobbiks ledare Gábor Vona tillsammans med övriga nyvalda svor eden i parlamentet drog han av sig kavajen. Därunder var han klädd i en midjekort jacka som påminde om det förbjudna Ungerska gardets uniform. Det var en uppseendeväckande provokation.
Men ingen reagerade. Ungerns nye premiärminister Orbán låtsades som om ingenting hade hänt. Och på samma sätt har han många gånger under åren som följt efter makttillträdet 2010 avstått från att markera tydligt avstånd mot den antisemitism och antiziganism som manifesterats allt mer öppet.
Förhoppningsvis är det ändå inte för sent. Att Orbán stoppar motorcyklisternas hatdemonstration kan tyda på insikt om skeendets allvar, men det krävs mycket mer för att övertyga om att han är uppriktig.
Europas övriga politiska ledare kan också ta lärdom. När de svartklädda börjar ta sig ton gäller det att reagera i tid och inte titta åt annat håll.