Skurk, offer och hjälte. De tre karaktärerna brukar vara självskrivna ingredienser när journalister, författare och filmmakare kokar ihop en säljande historia. Alla vet att verkligheten sällan är så svart eller vit. Men det spelar ingen roll, historierna rullar vidare i alla fall.
Receptet tycks för frestande för att kryddas med en lagom dos komplexitet. Och det är klart: är det en spelfilm eller en deckare med det enda syftet att underhålla (och sälja) så spelar det ju mindre roll. Men om syftet är att upplysa om något som verkligen skett riskerar hårdragningen att bara göra oss dummare.
I detta medie- och filmlandskap är det befriande – och samtidigt förstås plågsamt – att läsa Jean Hatzfelds bok om folkmordet i Rwanda. Mitt i denna bestialiska verklighet, där det obestridligen finns både offer, förövare och hjältar, väljer han ändå att berätta den komplexa, svåra historien.
Han låter människor komma till tals och han låter dem bli mer än offer och förövare. De jagade tutsierna får berätta om sin skam. Om hur de slet bort ett litet barn som klängde runt benen för att kunna springa fortare. Och om annat de gjort för att överleva.
Rwanda lyfts ofta fram som ett gott exempel på hur människor kan försonas och leva sida vid sida också efter ett folkmord. Jean Hatzfeld skrapar på ytan, och låter de intervjuade vända och vrida på sina funderingar om skuld, ånger, förlåtelse, försoning. Han ifrågasätter omvärldens rätt och motiv att försöka styra läkningsprocessen. Och om strategin är möjlig. Eller ens önskvärd.
Viljan att försöka förstå mer av det som hände och hur människor kan gå vidare förminskar varken brotten, förövarnas skuld eller offrens lidande.
Det lär oss Jean Hatzfelds hjärtskärande, men ack så viktiga, bok.
”Antilopernas list”, Jean Hatzfeld. (Svante Weyler Bokförlag 2009)