Signerat – Henrik Berggren.
Det är svårt att skriva en politisk roman om den globala uppvärmningen. Orättvisor, ojämlikhet, klasskamp – allt detta är självklart stoff som går att spinna en fångande berättelse om gott och ont och alla nyanser där emellan.
Men hur skapar man dramatik när det är människan som art som är själva problemet? Måste det inte leda till en naturvetenskaplig moralism som är oförenlig med levande gestaltning, sociala konflikter och psykologiska insikter?
Inte för engelsmannen Ian McEwan, som i sin senaste roman ”Hetta” (Brombergs) tagit sig an klimatpolitiken med mycket svart och underhållande humor. Huvudpersonen Michael Beard är Nobelpristagare i fysik och en antihjälte av format, en man utan vare sig socialt ansvar eller vetenskaplig heder. Han är konstant otrogen mot de fruar han byter med jämna mellanrum, skamlöst glupsk på alkohol och god mat och bluffar sig fram genom tillvaron.
Denna bräckliga vessel ägnar dock sitt livs dagar – när han inte äter, dricker och älskar – åt att hitta en ersättning för de fossila bränslen som hettar upp jordens temperatur. Inte av några idealistiska skäl –
Beard är en cyniker som absolut inte vill ha barn och bekymrar sig föga för kommande generationer – utan på grund av en serie slumpmässiga händelser.
Jag ska inte avslöja de farsartade turerna i Beards osannolika karriär. Men det finns något upplyftande över att få klimatkatastrofen pedagogiskt förklarad av denne småfete, skallige man som ständigt raggar kvinnor och mumsar jordnötter i närmaste bar.
Jag tror inte McEwans poäng är att vi ska luta oss tillbaka och låta männen i de vita rockarna hitta lösningen – tvärtom förhindras Beards stora genombrott av inomvetenskaplig rivalitet. Men kanske att det är vi vanliga människor i all vår själviskhet och skröplighet som måste ta itu med problemet. Det finns inga frälsare.
Ian McEwan: ”Hetta” (Brombergs)