Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Hellre kompetent än social

Signerat – Erik Helmerson.

Anta att du ska starta en gymnasieutbildning för fastighetsskötare och vill locka elever. Vilka egenskaper efterlyser du framför allt hos de sökande? Tekniskt intresse? Förmåga att självständigt lösa vardagsproblem? Nej. Enligt annonsen för fastighetsskötarprogrammet på Enskede Gårds gymnasium i Stockholm bör du i första hand vara ”utåtriktad och social”.

I min barndom var fastighetsskötaren oftare än sällan en knepig, respektingivande figur som man framför allt omtalade med begreppet ”Gubben kommer!” samtidigt som man sprang för livet efter att ha rökt i någon trappa eller tjuvtryckt på någon hiss. Han var en kuf. Det sista han (ty det var alltid en han) utstrålade var social kompetens.

Gjorde den karaktärsbristen honom till en sämre problemlösare? Tvärtom – han la sin energi betydligt mindre på att samla in pengar till fredagsfikat och diskutera gårdagskvällens curlinglandskamp än på att vädra ut cigarettröken och hålla hissen fri från sådana som mig.

Men i dag spelar det förstås ingen roll vilket jobb eller vilken utbildning du söker. Saltgruvearbetare på Svalbard? Förhörsledare på Guantánamo? Det är väl inget direkt hinder om du inte lider av klaustrofobi respektive har en förhandlingsbar syn på folkrätten, men det absolut viktigaste är att du är utåtriktad. Och social.

Tidningen Chef skrev i början av året om Liisa Keltikangas-Järvinen, professor i tillämpad psykologi vid Helsingfors universitet. Hon hävdar helt frankt att social kompetens på jobbet inte bara är kraftfullt överskattat utan också i för stora doser kan vara direkt skadligt. På arbetsplatser där för många medarbetare är sociala kommer det att ”pratas och skvallras” i stället för att jobbas.

Om du som arbetsgivare väljer bort tjejen som flackar med blicken under intervjun, som inte gapskrattar åt dina skämt och som kanske rentav har en felknäppt blusknapp kan du mycket väl missa just en sådan person som tycker att arbetsuppgifterna är viktigare än att jobbflörta med IT-chefen.

”Forskningen visar intressant nog att just blyghet står i samband med empati. Det gör däremot inte socialitet”, säger Keltikangas-Järvinen i artikeln. ”Det betyder att en alltför social person inte nödvändigtvis märker att omgivningen tröttnat på att han eller hon alltid vill stå i centrum”.

Hennes slutsats är att vi åter måste sätta yrkeskunskapen i högsätet. Idealet, menar hon, är den klassiska statstjänstemannen som tillbringar sin arbetstid på det minst moderna av sätt – nämligen med att arbeta.

Men i stället har den svenska arbetsplatsen blivit det nya dagiset. Alla ska trivas och vara sociala och på fredagen är det fika och vad är det egentligen för problem med han den nye, han som inte är med på den stående Lottoraden, som inte vill bli Facebookkompis och som stänger dörren till sitt arbetsrum när vi andra pratar Let’s dance i korridoren. Det ser nästan ut som att han… jobbar?!

Det finns en allvarlig aspekt i vår tids vurm – för att inte säga vördnad, dyrkan – för social kompetens. Det handlar om dem som väljs bort, de som hade klarat jobbet med glans men som inte ens kallas på intervju för att de inte anses tillräckligt angelägna att dyka upp på företagets paintballturnering. Finns det någon annan slutstation för dem än arbetslöshet och utanförskap? Hur många sjukskrivningar och utförsäkringar beror i själva verket på att den drabbade visserligen hade kunnat sköta jobbet oklanderligt men kanske inte fungerar helt glimrande i grupp?

SvD:s ledarskribent Sanna Rayman berättade i torsdags om ett seminarium där psykiatriexperten Ing-Marie Wieselgren var inne på samma linje. Wieselgren konstaterade att en person som har goda praktiska egenskaper men saknar teoretisk kunskap och – ja, gissa – social begåvning, är i stort behov av ”särskilda insatser” för att inte slås ut.

Och dessutom: Det är välbelagt att sökande med svårstavade efternamn och inte felfri svenska väljs bort i en oproportionerlig grad redan vid första sållningen. Beror detta verkligen på att arbetsgivaren tror att de skulle vara sämre än pursvenskar på att få jobbet gjort? Eller handlar det om att det är lite krångligt att dela arbetsplats med någon som inte hänger med när resten av arbetslaget börjar dra gamla Hassansketcher? Att det känns lite för krångligt att interagera med en medarbetare som har bönematta på rummet även om samme medarbetare är ett ess på att fakturera? (Vem är det i så fall, kan man för övrigt undra, som har bristande social kompetens?)

Jag längtar efter den dag då arbetsplatserna återigen i första hand blir platser för arbete och inte mysfabriker. Då arbetsgivare och gymnasier ordentligt tänker igenom om det här med ”social kompetens” verkligen är nyckelegenskapen för att kunna utföra just det jobb som ska göras. Då deras annonser lockar folk som antingen redan kan jobbet bra eller är sugna på att lära sig det.

”Vi ser gärna att du som söker är inbunden och småsur.”