Ingen borde vara förvånad över den nuvarande krisen i Grekland. Så länge alla kan minnas har olika regeringar i Aten konfronterats med budgetunderskott, skulder och korruption. Det som drabbat det grekiska folket de senaste månaderna är därför inte en plötslig ekonomisk härdsmälta, utan skadeverkningarna av en långt gången vanskötsel.
Ändå debatteras EU:s skuld i det grekiska dramat. Om Grekland bara hade stått utanför den gemensamma valutan euron och behållit drakman hade krisen varit lindrigare, får vi höra. Då hade nämligen politikerna i Aten kunnat skriva ner värdet på sin egen valuta, eller låta drakman flyta, och därmed ge den grekiska exportindustrin en skjuts.
Tillåt mig att tvivla. Som svenskar tillhör vi elitserien i valutadopning, eftersom vi mellan 1973 och 1992 lät kronan minska i värde sex gånger.
Erfarenheten av denna devalveringspolitik är mycket negativ. De ekonomiska problemen sköts på framtiden, allmänheten invaggades i en falsk trygghet och förnyelsen av näringslivet försenades. De tillfälliga kostnadsfördelar som exportindustrin gavs blev snabbt uppätna av att de allmänna priserna tog fart.
Den stora devalveringen 1982 – även kallad superdevalveringen – var allt annat än en mirakelkur. Den bidrog i själva verket till vår egen finanskris i början av 1990-talet genom att elda på inflationen. I stället för att ta tag i ekonomins underliggande problem valde politikerna den snabba – och som det skulle visa sig – förrädiska devalveringsvägen.
Det finns viktiga skillnader mellan den tidens Sverige och dagens Grekland, men bristen på ekonomisk realism förenar de båda länderna. Till slut nås en punkt då man tvingas sanera ekonomin för att klara betalningarna.
Det har ingenting att göra med euron, eller medlemskapet i EU, eller finanskrisen. Det handlar om att leva i nivå med sina tillgångar. Denna ekonomiska naturlag går på sikt inte att undvika.
Ett annat tema i ”skyll-krisen-på-euron”-debatten har handlat om makten över räntepolitiken. De länder som just nu är i blickfånget – Grekland, Italien, Irland, Spanien och Portugal – skulle enligt detta synsätt ha klarat sig bättre om de inte avhänt sig makten över styrräntan till Europeiska centralbanken. ECB:s räntemedicin har passat dem illa. Deras överhettade ekonomier hade behövts kylas ned med en högre ränta.
Men euroskeptikerna lägger alldeles för stor vikt vid vad en centralbank kan åstadkomma genom att laborera med sin ränta. Se bara på Storbritannien som står utanför EMU. Den brittiska vardagen präglas av ett skyhögt budgetunderskott och en sprucken fastighetsbubbla, trots att man behållit pundet och makten över sin styrränta i Bank of England.
Den nuvarande krisen är därför ingen eurokris utan en kris för länder som misskött sina ekonomier. Utan euron skulle förmodligen storm utbrutit på den europeiska valutamarknaden, vilket hade kunnat orsaka farliga politiska spänningar.
Naturligtvis är det oacceptabelt att Grekland släpptes in i euroklubben med hjälp av friserad bokföring och kreativa EU-bedömningar. Men detta har varit känt länge och de falska böckerna gör varken till eller från i den nuvarande situationen. Det är knappast ett argument för att ta ifrån Grekland euron, vilket bara skulle göra ont värre. Det svåra läget borde i stället utnyttjas för att genomföra nödvändiga reformer av Grekland och EU.
Politikerna i Aten behöver sanera ekonomin för att återvinna omvärldens förtroende och sin egen handlingsfrihet. Den som är satt i skuld är som bekant inte fri.
Men det grekiska dramat blixtbelyser också allvarliga svagheter i Europasamarbetet. När budgetkrisen slog till i Aten påmindes vi än en gång om att EU saknar förmåga att släcka ekonomiska bränder inom sitt eget område. Det finns varken någon gemensam finanspolitik eller europeisk motsvarighet till internationella valutafonden. När Grekland ropar på hjälp tvingas EU:s ledare i stället improvisera, vilket skapar osäkerhet och försvårar en effektiv krishantering.
Fredagens möte mellan den tyska förbundskanslern Merkel och den grekiske premiärministern Papandreou förstärker bilden av ett EU som behöver uppgraderas politiskt. Det är rimligtvis hela EUs sak att hjälpa Grekland genom krisen, inte Tysklands.
Det betyder inte att Bryssel kravlöst ska skicka pengar till Aten, men man måste ha förmåga att assistera ett medlemsland i nöd. Det är inte konstigare än att en nationalstat hjälper en kommun eller region i svårigheter, ibland genom tvångsförvaltning.
Framgångsrika valutaunioner har genom historien byggt på ett tätt politiskt samarbete mellan deltagarna. Utan detta politiska klister faller till slut pengarna samman.
Greklands kris är Greklands. Men gemensamma mynt kräver också mer av gemensam politik.