Signerat – Annika Ström Melin.
I en ovanligt öppenhjärtig intervju i måndagens Financial Times förklarade EU:s president Herman Van Rompuy att euroområdet var ”på gränsen till ett sammanbrott” i våras. I motsats till många andra hävdar han också att eurons kris delvis beror på valutasamarbetets konstruktion. ”Euron blev en stark valuta i ett område med små ränteskillnader. Det blev ett slags sömnpiller. Vi var inte medvetna om de underliggande problemen.”
Det är ett anmärkningsvärt uttalande.
En rimligare förklaring till krisen är de enskilda medlemsländernas bristande budgetkontroll. Men Van Rompuys självkritiska sätt att diskutera samarbetets svagheter kan tolkas som ytterligare ett tecken på den förändrade maktbalansen i EU. Han har blivit så säker i sin roll att han har börjat berätta hur han tänker.
Det är i så fall ett framsteg. Herman Van Rompuy har hittills arbetat målmedvetet, men i det tysta. Under hans ledning har Europeiska rådet, som EU:s toppmöten kallas, fått allt mer att säga till om.
I morgon, torsdag, ska han hälsa EU:s stats- och regeringschefer välkomna till ännu ett toppmöte, unionens allt viktigare politiska centrum.
Den förändrade maktbalansen analyseras i en nyligen publicerad rapport om EU efter Lissabonfördraget från European institutes network. Där konstateras att kommissionens inflytande har minskat och att det rullande ordförandeskapet har förlorat mest.
Det var delvis tanken. Men när EU:s stats- och regeringschefer samlas för att ha förtroliga samtal om Europas politiska vägval skrivs inte ens protokoll. Herman Van Rompuy leder den minst öppna av EU:s institutioner. Genom intervjuer öppnar han dörren på glänt, men priset för den förändrade maktbalansen i EU är ökat hemlighetsmakeri.