Signerat - Rikard Westerberg.
Vilken bild av Sverige förmedlas egentligen i landets klassrum? Den frågan försöker historikern Daniel Braw besvara i Timbrorapporten ”Bland världens mest bildade folk”. Själv menar han att historieundervisningen är god när den ger upphov till ”ödmjukhet, skepsis och självmedvetenhet”.
Dagens svenska historieböcker verkar inte leda i den riktningen. Den nutida berättelsen om Sverige präglas av modernitetsnationalism där föregångslandets skickliga politiker lyckats finna en gyllene medelväg mellan kapitalism och planekonomi. Neutraliteten gjorde det möjligt att balansera mellan (de moraliskt likvärdiga) öst- och västblocken. Sverige blev världsmästare i välfärdsbyggande med ett självutnämnt mission civilisatrice – att göra världen fredlig och rättvis.
En av den moderna historieskrivningens mer högljudda kritiker är frilansskribenten Anders Edwardsson som nyligen kommit ut med boken ”En annorlunda historia” (även den på Timbro förlag).
Särskilt vänder han sig mot att det skulle vara den socialdemokratiska valsegern 1932 som gjorde Sverige till ett rikt land. Och visst har Edwardsson rätt i att det var industrialismen, inte folkhemmet, som över huvud taget möjliggjorde för de sociala ingenjörerna att ha något att fördela.
Skolans historieböcker skulle inte bli sämre av att tidiga industrialister och entreprenörer lyftes fram. De norrländska sågverken växte inte upp av sig själva, för att låna ett exempel av DN:s tidigare chefredaktör Anders Johnson.
Kanske kan Braw och Edwardsson gemensamt ta sig an uppgiften att skriva en ny lärobok i historia? En som varken överdriver socialdemokratins roll för svenskt välstånd eller Sveriges roll i världshändelserna. Helt enkelt en bok som ger upphov till ödmjukhet, skepsis och självmedvetenhet.