I början av åttiotalet hade jag en förvirrande upplevelse på historiska museet i Rangoon. Som de flesta andra museer bestod det av sal efter sal av antika föremål i glasmontrar. Eftersom alla texter var på burmesiska frågade jag en guide från vilken period de olika samlingarna härrörde. Oavsett vilket rum vi befann oss i var hennes svar ofelbart detsamma: ”very, very old”.

En liknande attityd speglas i Skolverkets nya förslag till kursplan för historia på grundskolan. Visserligen är det inte sant, som Dick Harrison påstod i gårdagens Expressen, att medeltiden är helt utraderad. På mellanstadiet kommer barnen att få lära sig om kloster, riddare, vikingar och korståg.

Men i den nya kursplanen på högstadiet är allting före år 1700 ”very, very old”. Världen framföds modern och färdig för industrialisering, kolonialism och allt det som nogsamt listas i de nya målbeskrivningarna. Detta radikala snitt drabbar inte minst kunskapen om antiken, om Aten och Sparta, om Platon och Aristoteles, om Julius Caesar och den romerska republiken.

Den bakomliggande och inte felaktiga tanken är att det är nödvändigt att prioritera för att få djup i den historiska kunskapen. Problemet med den nuvarande kursplanen är att den är hopplöst vag och abstrakt. Målsättningen har varit att konkretisera kraven.

Men priset har blivit för högt. Att reducera historieundervisningen till att enbart handla om de senaste trehundra åren är ungefär som om en personalchef enbart frågade en arbetssökande vad hon gjort den senaste veckan.

Det som avgör det förflutnas relevans är ju inte det tidsmässiga avståndet utan i vilken mån det hjälper oss att förklara och förstå vår egen tid. I en del fall räcker det med att gå tillbaka till femtiotalet, i andra fall måste vi tillbaka till folkvandringarnas tid.

Och eftersom vi inte vet vilka frågor vi kommer att vilja ställa i framtiden bör det ingå i en allmän medborgerlig bildning att veta något om världen före 1700.