Expressen har ackompanjerat sommarens regnande med en serie mörka historier om Sveriges fattiga barn. Som vanligt när kvällstidningarna ger sig ut för att leta offer redovisas inte familjernas samlade inkomster och utgifter. Ungefär som när unga med en läcker mobiltelefon runt halsen hävdar att de inte har råd att gå till tandläkaren eller betala när de åker tunnelbana. Eller som när ensamstående mammor hävdar att de inte har råd med mediciner till sina barn, medan det visst alltid går att skaka fram pengar till ett paket röda Prince.
Metoden, att bara berätta valda delar av sanningen, är den som Expressen genomgående valt för sin serie. Så får vi till exempel veta hur ett syskonpar i Umeå, åtta och nio år gamla, aldrig träffat sin mormor i Göteborg därför att - hävdar tidningen - varken mormodern eller barnens mamma har råd (17/7). Däremot får vi inte veta vad billigast tänkbara resa skulle kosta, vad mormodern eller mamman haft för inkomster som gjort det omöjligt för dem att på tio års tid inte spara ihop någon tusenlapp. Inte heller får man veta om de vill träffa varandra.
Nästa kvinna upp på offeraltaret är 25-åriga Hanna, ensamstående mamma till Noa 1,5 (24/7). Hon vill att underhållsstödet, det vill säga den summa som barnets pappa borde betala, men som i stället i åtskilliga fall betalas av oss alla via försäkringskassan, ska höjas från dagens 1 173 kronor till 2000.
- Underhållsstödet täcker inte kostnaden för ett barn, säger Hanna.
Nej, det gör det kanske inte. Men så har det inte heller varit tänkt. Beloppet ska tillsammans med barnbidraget täcka hälften av kostnaden för barnet. Tanken är nämligen INTE att barn ska vara helt gratis för mödrarna, eller i sällsynta fall, den vårdnadshavande pappan.
Men ändå driver Expressen på nyhetsplats frågan om en höjning. Vänsterledaren Lars Ohly hänger på och undertecknar raskt ett kontrakt med tidningen där han förbinder sig att kämpa för ett höjt bidrag. Familjeminister Berit Andnor gör till sist samma sak. Som om hon hörde till något av oppositionspartierna och inte till den regering som tillsammans med den kontraktsskrivande Lars Ohly faktiskt har makten över nivån på underhållsbidraget.
Det är nu inte det värsta Berit Andnor gjort under denna Expressen-serie. Värre var när hon svarade på Johnnys frågor (23/7). Johnny, som fyller 15 i oktober och som önskar sig ett par Dieselskor för 1500 kronor och som av artikeln att döma aldrig funderat på att sommar-
jobba för att få råd med de där skorna, und-rar varför det inte ordnas några stödgalor för sådana som honom när det ordnas stödgalor för barn i andra länder.
Det självklara svaret - att det är stötande att jämföra svältande barn i flyktingläger i Sudan, aidssjuka nyfödda i Kina eller limsniffande gatubarn i Rio med svenska tonårsbarn som inte har råd med ett par märkesskor för 1500 kronor - undslapp icke Berit Andnors läppar. Inte heller sa hon att bistånd och internationell solidaritet är en statlig angelägenhet medan svenska barn och deras skor är föräldrarnas angelägenhet, inte statens. Vad hon sa?
"Insamlingar kan vara bra ibland. Min grundinställning är att de inte ska behövas i vårt land."
Expressen guidar oss vidare i "Fattig-Sverige" till Ingrid, 43 som tillsammans med sin man har tio barn (18/7). Ingrid är förtidspensionär (blev hon det före eller efter de tio barnen?) och hennes man får "föräldrapeng med lägsta ersättningsnivå", vilket betyder att han inte jobbat - åtminstone inte vitt - tidigare heller. Men vinkeln är förstås inte hur flott det är att en tolvpersonersfamilj där ingen arbetar ändå har tak över huvudet, mat på bordet, skola och läkarvård. Artikeln handlar om vad familjen inte har och vart den inte rest.
I inget av mina exempel jobbar någon av föräldrarna (utom möjligen Hanna där inget sägs om saken). Om man menar någonting med att det ska löna sig att arbeta, så måste ju det innebära att de som inte arbetar har råd med mindre än de som försörjer dem. Sedan kan man förstås diskutera nivå. Men problemet i dag är att skillnaden i levnadsnivå mellan dem som lever på eget arbete och dem som lever på andras är för låg.
Men den syn som ligger till grund för Expressens rapportering är att alla skillnader är orättvisa. En annan är att barn är något slags statlig beställningsvara och inget man beslutar om själv. Därtill är barn idel elände. De kostar pengar och de hemska politikerna kompenserar inte föräldrar fullt ut.
Att fembarnsfamiljer inte har råd att åka på semester beror på att föräldrarna skaffat fem barn. Eller möjligen på att de inte arbetar. Och allvarligt talat - vad är en vecka på Gotland mot en liten gullruska runt benen hemma.
Barn är rikedom och de föräldrar som inte inser det, utan sörjer sina uteblivna semesterresor, bör kanske fundera över att adoptera bort sina telningar. Jag tar gärna en till.