Politiker kan med fördel delta i debatter om hur historiska händelser tolkas. Men det är inte politikens uppgift att genom beslut fastställa vad som en gång inträffat.
Därför var det olyckligt att riksdagen på regeringen Perssons initiativ beslutade inrätta myndigheten Forum för levande historia. Det var trist att oppositionens kritik gick ut på att det statliga organet hade ett för snävt uppdrag, att informera om Förintelsen. De borgerliga ville ha in kommunismens brott mot mänskligheten också.
Det kom med Reinfeldt. Men det gör inte saken bättre. Grundfelet är att staten på detta vis skriver historia. Det är en uppgift för forskare. Staten kunde ha stött en fri stiftelse som arbetar med frågorna – de är betydelsefulla – men myndighetsformen är fel.
I torsdags var det dags igen. Riksdagen beslutade att meddela regeringen som sin mening att Sverige ska erkänna folkmordet 1915 – där armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och greker föll offer för turkar och kurder under det ottomanska imperiets sammanbrott.
Det var ett folkmord. Och det står varje politiker fritt att säga i varje debatt. Men Sveriges riksdag ska inte bestämma att det var så. Gustav Blix (M) betonade att staten inte ska skriva historia, men tyvärr vindlade han vidare om att ett erkännande skulle riskera att skapa problem i försoningsprocessen mellan Turkiet och Armenien.
Det kvittar om beslutet hjälper eller stjälper. Principfrågan är större – politiska församlingar ska inte fastslå vad som är den sanna historien, den rätta tolkningen.
Folkmordserkännandet fick majoritet på grund av att några engagerade borgerliga politiker röstade med oppostionen. Sorgligt nog hade inga av de rödgröna kurage att gå emot sina egna och stå upp för att hålla historieskrivningen utanför riksdagens beslutsprotokoll.