Signerat - Johannes Åman.
Framtiden är svårfångad. Politik måste därför till en del baseras på magkänsla. Känns beslutet rätt? Passar det in i en större vision om vad vi vill och stävar efter?
Det går inte att räkna fram vad som är rätt politik. Ändå kan det vara klokt att räkna, för de som gör det inser ibland att magkänslan spelat dem ett spratt.
Höghastighetsbanor har i dag magkänslan på sin sida. Klimatet står högt på agendan, och tåg är miljövänligare än både flygplan och bilar. Vad kan då vara mer progressivt än att satsa på moderna tåg?
Det är här räkningen kommer in i bilden. För den som säger att höghastighetsbanor är en klimatsmart investering säger något om verkligheten, om utsläppsminskningar och om kostnaderna för dessa.
Jan-Eric Nilsson och Roger Pyddoke visar i sin rapport för Expertgruppen för miljöstudier – och på DN Debatt (21/8) – att dessa påstående vilar på mycket svag grund. Räkneexemplet, att man för samma belopp som Götalandsbanan beräknats uppgå till skulle få 40 gånger så stor global utsläppsminskning om man i stället köpte utsläppsrätter, är talande.
Skillnaden är så dramatisk att den inte kan bortförklaras. Att byggande av höghastighetsbanor är en ineffektiv åtgärd för att minska koldioxidutsläppen är inte en åsikt. Det är ett faktum.
Det kan förstås finnas andra skäl att satsa på modern järnväg. I storstadsregioner har spårtrafiken den stora fördelen att de snabbt kan transportera många människor. Att järnvägsnätet på många sträckor ligger nära kapacitetstaket är också ett starkt skäl att investera i nya spår.
Höghastighetsbanor har fördelen att de ger tidsvinster som kan få människor som tidigare valt flyg eller bil att i stället resa med tåg. Bra. Men eftersom de som berörs är relativt få och investeringskostnaderna så höga blir det svårt att få ihop kalkylen.
Sverige är helt enkelt för glesbefolkat för att just höghastighetsbanor ska var den spårinvesteringen som ger mest för pengarna.