Nästan alla centralamerikanska stater är konstitutionellt modellerade efter jätten och förebilden i norr – USA. Maktdelningen mellan president, kongress och domstolar är central – åtminstone på papperet.
För medan den amerikanska konstitutionen tjänat sitt land väl har de latinamerikanska staterna länge plågats av fattigdom, inbördeskrig och militärkupper. De sociala förutsättningarna för en fungerande demokrati har varit otillräckliga.
En liten korrumperad elit av militärer, ämbetsmän och godsägare har stått mot en fattig och outbildad befolkning som i sin desperation bara kunnat sätta sitt hopp till olika revolutionärer och gerillarörelser.
Samma förhållanden gäller för Honduras vars folkvalde president – Manuel Zelaya – i helgen avsattes av militären. Presidenten fördes mitt i natten bort i sin pyjamas och sattes på ett plan till Costa Rica. Militären ogillade hans planer på att ändra konstitutionen så att landets president ska kunna bli omvald och ha en reell möjlighet att driva igenom reformer.
President Manuel Zelaya var visserligen ingen revolutionär. Han var en liberal ranchägare som kom till makten i allmänna val 2005. Men sedan dess har han radikaliserats, fjärmat Honduras från beskyddaren USA och knutit an till de latinamerikanska vänsterpresidenterna med Venezuelas president Hugo Chavez i spetsen.
Chavez närmast autokratiska ställning har säkerligen inspirerat Zelaya i hans försök att stärka presidentmakten. Men just exemplet Chavez bidrog troligen också till den honduranske presidenten snöpliga slut.
Hugo Chavez maktfullkomliga styre leder närmast tankarna till Putins Ryssland, med statskontrollerade medier och domstolar. En despoti har helt enkelt ersatts med en annan. Zelaya försökte gå en mellanväg och reformera systemet inifrån. Det vore något av en tragedi för Centralamerika om söndagens kuppmakare lyckas släcka hoppet om att en sådan medelväg är möjlig.
Håkan Boström
hakan.bostrom@dn.se