Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Hugo Chávez är borta – hans smitta är kvar

Vänstern i väst har inte sällan ett gott hjärta, men ögonen tycks vara trötta och reflexerna långsamma. Först ser de inte, sedan reagerar de för sent när deras vänner i Sovjetunionen, Vietnam eller Kuba visar sig vara riktiga folkplågare och oförmögna att skapa stort annat än köer, fångar och lik.

Från senare år är Venezuela ett gott exempel. 1998 kom Hugo Chávez till makten efter att först ha genomfört ett misslyckat kuppförsök några år tidigare. I nya numret av tidningen Axess beskriver nationalekonomen Mauricio Rojas presidentens uppgång och metodiska byggande av ett maktmonopol.

Chávez startade snabbt ett tv-program, ”Aló Presidente”, där han som en spansktalande Berlusconi kunde tala direkt med sina väljare samtidigt som han sjöng och fattade politiska beslut.

Presidenten samlade sorglöst landets oljetillgångar i egna fickor och delade ut dem efter behag. Venezuela har alltid haft problem med korruption och bristfälliga institutioner, men Chávez botade den influensan med arsenik. Han köpte popularitet och lojalitet för oljepengar. Bra för de fattiga som hade turen att få del av dem, men kortsiktigt och populistiskt.

Lägg därtill ett ständigt fifflande med konstitutionen i ett enda syfte: trygga framtiden inte för folket utan för ”chavismen”.

Hugo Chávez vänner var Libyens Khaddafi, Syriens al-Assad, Irans Ahmadinejad – och en skara vänsterintellektuella i väst av typen som jublar varje gång någon retar USA. Vid despotens död 2013 blev Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde betryckt. Chávez skulle enligt denne bli ihågkommen för att han ”förändrat livet och vardagen för miljoner venezuelaner genom stora insatser för att bekämpa fattigdom”.

I februari är det ett år sedan nya demonstrationer tog fart i Venezuela, nu mot Chavéz revolutionäre kronprins Nicolás Maduro. Varför är venezuelanerna så upprörda trots regeringens stora insatser mot fattigdomen?

Tja, sätt en normalbegåvad marknadsekonom i en öken och snart blommar den. Placera en socialistisk despot på en gigantisk naturtillgång, och resultatet blir ändå svält och lidande. Nu har oljepriset fallit kraftigt. Ett sunt land förbereder sig så gott det kan för dylika ekonomiska stormar. Venezuela – inte så värst. Det finns ju inga fungerande institutioner, inget lagstyre, bara en regim som själv vill ha monopol på att fördela alla goda gåvor.

Lägg därtill ökända fängelser, ett perverterat domstolsväsende och våldsfixerade miliser. Huvudstaden Caracas kallas ibland för världens farligaste. Människorättsorganisationer världen över skriker ut sin vrede mot situationen i landet. Vid februaridemonstrationerna – som utlöstes bland annat på grund av brist på mat och andra varor – fängslades över 2.500 människor. Demonstranterna torterades av polis och nationalgardister medan domare och åklagare tittade åt andra håll.

Oppositionens ledare sitter häktade. Ödet för två av de mest kända, Leopoldo López och María Corina Machado, skildrades nyligen på dessa sidor av Nathan Shachar: López hamnade i en synnerligen vidrig isoleringscell, Machado misshandlas och trakasseras regelbundet av regimens hantlangare.

Mauricio Rojas är pessimistisk om Venezuelas framtid. Han spår att militären kommer att ta över, men att kuppen utförs av chavistiska officerare snarare än regimens motståndare.

Däremot lyfter han fram en aspekt som antyder att även det onda som är Chávezregimen för något gott med sig. Nu när ytterligare en socialistisk despoti visat sin bottenlösa inkompetens bäddar det för mer liberala, demokratiska krafter i regionens andra länder.

Och kanske har även några av vänsterns diktaturkramare i Europa fått en nyttig tankeställare.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.