Rehabilitering är inte längre vad det en gång var. Det beror på att "sjukdom" inte heller är det. I torsdagens partiledardebatt exemplifierade statsminister Göran Persson inte mindre än två gånger sjukfrånvaron med en cancersjuk människa. Men cancersjukas andel är precis som människor med astma, stroke, hjärt- och kärlsjukdom, försvinnande liten. Majoriteten av de sjukskrivna har ingen objektivt mätbar sjukdom. Ingenting som fångas på röntgen, med laboratorieprover eller i en läkarundersökning.

Mellan åren 1997 och 2002 fördubblades svenskarnas sjukfrånvaro. 1999 började vi på DN skriva om den skenande utveckling vi fann oförklarlig. Det politiska intresset var noll och intet. Så sent som inför valåret, när fördubblingen var ett faktum, värjde sig representanter för samtliga sju riksdagspartier mot tanken att den internationellt sett höga sjukfrånvaron kunde ha någon annan förklaring än faktiskt mätbar sjuklighet.

Långt, långt senare började parti efter parti öppna för möjligheten att det kunde finnas ett överutnyttjande alternativt en glidning i synen på arbetsoförmåga på grund av sjukdom. Och så började de prata rehabilitering. Problemet var alltså inte sjukskrivningsexplosionen utan hade förskjutits till det som politikerna angav som brist på samordning och rehabilitering. Det blev den politiskt ofarliga slutsatsen.

Det har dividerats om siffror. Men det man kan konstatera är att uppemot en miljon människor i världens friskaste land är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Huvuddelen för sjukdom eller ett syndrom som sorterar in under "psykisk sjukdom" eller besvär i "rörelseapparaten".

Det var när utbrändhetsdiagnoserna - som genom åren kallats lite olika saker - kom som sjukfrånvaron började raka i höjden. Och det var just i gruppen "psykiska sjukdomar" som frånvaron klättrade mot nya rekordnivåer. Medan andelen sjukskriva i gruppen med ont i muskler och skelett sjönk. Samtidigt var rörelserna bland de tunga, mätbara diagnoserna obefintliga eller fallande. Cancer, psykossjukdom, hjärtinfarkt, stroke, astma, ja kort sagt alla andra sjukdomar har antingen legat stilla eller sjunkit. Svenskarna blev alltså friskare och medellivslängden högre samtidigt som vi blev dubbelt så sjukskrivna.

Gåtan börjar och slutar med utbrändhet, utmattningsdepression, utmattningssyndrom eller vad man nu än nu väljer att kalla det psykiska tillstånd alltfler är sjukskrivna för. Låt oss börja med att kika på hur det gick till när utmattning blev en sjukdom.

Socialstyrelsen tillsatte en utredningsgrupp. Navet i den var professor Marie Åsberg, en erkänd och tongivande depressionsforskare och psykiatriker. Med sig i gruppen hade hon en handfull kolleger. Psykologen Aleksander Perski och sjuksköterskan Anna Svensson ingick också.

Arbetet resulterade i skriften "Utmattningssyndrom. Stressrelaterad psykisk ohälsa". I den föreslås diagnoskriterier och behandling. Under behandling kan man läsa att "Arbetsinriktad rehabilitering bör sättas igång så fort patienten kommit ur den mest akuta fasen" och att det sannolikt inte är "rationellt att sjukskriva patienter med utmattningssyndrom under längre perioder utan att en arbetsanalys genomförs och en rehabiliteringsplan läggs upp".

Märkligt, kan det tyckas, eftersom de fåtal rehabiliteringsstudier som finns snarare påvisar negativa effekter. Antoinette Hetzler har med sina medförfattare i boken "Sjuk-Sverige" visat att 34 procent av dem som rehabiliteras återgår i arbete jämfört med 56 procent av dem som inte rehabiliteras. Förtidspensionering är betydligt vanligare bland de rehabiliterade än bland dem som inte fått någon "behandling".

Det finns förvisso en rad metodologiska problem i undersökningen precis som i andra försök att utvärdera rehabilitering. Men det man i alla fall kan konstatera är att det inte finns några tunga studier som kunnat visa att det finns någon poäng med det som i dag kallas yrkesinriktad rehabilitering. Så varför denna vurm för någonting man vet så lite om att till och med Försäkringskassan nu ifrågasätter om det är etiskt försvarbart att "individer blir föremål för åtgärder som inte är ordentligt utvärderade" (Försäkringskassan analyserar 2006:10)?

Kan det möjligen ha något att göra med att några av utredarna själva har intressen i rehabiliteringsbranschen? Sjuksköterskan Anna Svensson är vd för Årekliniken, en privat rehabiliteringsklinik. Psykolog Aleksander Perski är huvudman bakom den likaledes privata Stressmottagningen vid Karolinska institutet. Är det en lämplig bakgrund?

hanne.kjoller@dn.se