Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Hur länge till?

Signerat - Peter Wolodarski

Än en gång har sociala medier visat sin frihetskraft. Tack vare mikrobloggen Twitter har demonstranter i flera egyptiska städer, precis som människor i Tunisien, Jordanien, Jemen och tidigare Iran, kunnat hålla samman och motivera varandra. Korta budskap har spritts som en löpeld genom polisavspärrningar och tårgas, trots att det saknats en uttalad ledare för gatuoppositionen. I Kairo har aktivister från den liberala medelklassen kunnat förenas med företrädare från arbetarrörelsen.

Den tidigare chefen för FN:s atomenergiorgan IAEA, egyptiern Mohamed ElBaradei, är en av många som genom Twitter uttryckt sitt stöd till den senaste tidens folkliga resning i arabvärlden:

”Vi ska fortsätta att utöva vår rätt att fredligt demonstrera och återskapa vår frihet och värdighet. Regimvåld kommer att misslyckas grundligt”, skrev ElBaradei i torsdags, dagen innan han greps av polisen och sattes i husarrest.

När den egyptiska regimen i veckan blockerade internet och mobiltelefonnäten var det för att strypa detta globala informationsflöde. President Hosni Mubarak har än en gång bekräftat att människors frihet är hans personliga fasa.

Gatuprotester i Egypten är inget nytt. Regimen har ungefär två miljoner poliser till sitt förfogande, som tidigare visat att man med sällsynt brutalitet kan tysta dem som reser motstånd. Oppositionella har kastats i fängelse och torterats.

Men veckans demonstranter har vågat utmana skräckens politik. Protesterna runt om i landet är de största på över 30 år och liknar den folkliga resningen i Tunisien.
En allt mer frustrerad medelklass vägrar att acceptera den styrande elitens korruption, politiska förtryck, valmanipulation och ekonomiska inkompetens. Medan stora delar av världen liberaliserats och seglat på globaliseringens ekonomiska framgångsvåg, har länder i arabvärlden steg för steg halkat efter.

I slutet av 1960-talet låg Egypten ungefär jämsides med Sydkorea i levnadsstandard. I dag är sydkoreanens inkomst ungefär fyra gånger större än egyptierns. Den polisstat som Mubarak dirigerat de senaste decennierna ligger fortfarande på samma välståndsnivå som Sverige gjorde i mitten av 1930-talet, enligt KI-professorn Hans Roslings fascinerande databas Gapminder.

Medan Sydkorea skickar bilar, datorer och mobiltelefoner till konsumenter över hela jordklotet sitter Egypten fast i en turist- och jordbruksekonomi, som inte ens kan tillfredställa den inhemska befolkningens behov. Så växer en känsla av att regimen allt mer avlägsnar sig från människors levnadsvillkor och förväntningar.

Det mod som demonstranterna i arabvärlden visat den senaste tiden är en källa till hopp och inspiration, som omvärlden inte får svika. Det är därför så nedslående att än en gång bevittna hur senfärdiga och försiktiga reaktionerna varit från EU och USA när människor i Mellanöstern och Nordafrika ropat efter frihet.

Man anar en oro för att politiskt kaos ska utbryta och att islamister ska sniffa sig fram till makten, om de demokratiska krafterna släpps fria. Men det är ett argument som för tankarna till hur den kinesiska kommunistregimen brukar resonera, när den ska rättfärdiga sina systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter: stabilitet, framför allt.

En än mer antiliberal tanke, framförd av Stefan Jonsson på DN:s kultursida (28/1), är att protesterna i Tunis, Kairo och Amman är släkt med det senaste årets protester i Aten, Rom, London och Paris.

”Med olika inramning är det samma problem där som här: folk som revolterar därför att makthavarna glömt vad som menas med demokrati”, skrev Jonsson.
Europas politiska modell kallar han för ”vår hyllade liberala demokrati”, en beskrivning som alldeles uppenbart avser att vara nedsättande. Vad Stefan Jonsson vill få oss att tro är att de europeiska styrelseskicken inte är mycket bättre än de arabiska. Därmed jämställer Jonsson pluralistiska system, som ger människor rösträtt, yttrandefrihet och rättssäkerhet, med diktaturer som förnekar sina medborgare allt detta. Han ger sken av att stödja de arabiska demonstranternas krav på frihet, men trivialiserar i själva verket deras kamp genom att koppla ihop dem med gatuprotester i EU:s huvudstäder.

Jag noterade med glädje att EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) i fredags utbrast på Twitter att hon ”hoppas att detta är slutet för arabvärldens diktaturer”.
Hennes odiplomatiska hållning är den rimliga mot de fredliga demonstranter som mötts av vattenkanoner, tårgas och batongslag. Som världens största demokratiblock måste EU:s utrikespolitik alltid vara ett stöd till dem som kräver medborgerliga fri- och rättigheter.

Att tiga om förtryck är att svika de ideal som formar EU:s existensberättigande.
Det finns en befogad nervositet för att extremister väntar runt hörnet i flera av de länder som nu skakas av politisk turbulens. Men rädslan för religiösa fundamentalister kan i längden aldrig motivera stöd till andra förtryckare, även om fiendens fiende i stunden kan verka bättre än fienden.

I Egypten har Hosni Mubaraks 30-åriga stabilitet inneburit 30 år av förnekade livschanser och nedtrampade mänskliga rättigheter. Måtte de modiga egyptierna åstadkomma en förändring.