Den grekiska offentliga sektorn måste totalrenoveras. Efter decennier av vanvård är åratal av reformer enda lösningen.
Grekland stod still igen på tisdagen. Fackföreningarna strejkade och demonstrerade mot det nya sparpaket som regeringen diskuterade med EU, ECB och IMF. Hur facket i stället ville ordna pengar till statskassan var som vanligt diffust.
På ett plan ser de utländska kraven brutala ut. Efter två år av nedskärningar och lönesänkningar måste grekerna leverera ännu mer. Annars blir det inga fler nödlån, heter det från Bryssel, Frankfurt och Washington. En statsbankrutt lurar runt hörnet, om hoten sätts i verket.
Partierna, inklusive socialistiska Pasok och borgerliga Ny demokrati, invänder att gränsen är nådd. Ekonomin krympte med 6 procent 2011 och ytterligare minus 3 procent väntas i år. Arbetslösheten närmar sig 20 procent. Mer åtstramning stryper tillväxten så att budgetunderskott och statsskuld inte kan kapas, hävdar Aten, och åtskilliga ansedda ekonomer håller med.
Normalt sett ligger det en del i resonemanget. Men det går också att börja i en annan ända. Stora delar av den grekiska offentliga sektorn är så misskött, ineffektiv och korrupt att den inte tjänar något syfte. Frågan blir då hur många euromiljarder som ska sänkas i hålet.
OECD publicerade nyligen rapporten ”Greece: Review of the central administration”. Det är en skakande genomgång av den grekiska statsförvaltningen.
Rötan finns från topp till botten. Myndigheterna sköter inte kontroll och översyn, inget koordineras mellan stuprören. De höga cheferna är för många och mest intresserade av sina revir, medarbetarna har varken befogenhet eller lust att göra sitt jobb. Strategi saknas, ansvarsförhållandena är oklara. Framför allt finns det ”ingen som tydligt bestämmer över reformprogrammet”.
Juridisk formalism genomsyrar hela den statliga verksamheten. En myriad av detaljtunga lagtexter ska följas utan flexibilitet; däremot är insikten att man ibland måste städa regelverken ”outvecklad eller frånvarande”. OS i Aten 2004 fungerade för att brådskan gjorde det nödvändigt att strunta i normala procedurer.
Greklandskrisen bröt ut hösten 2009 när regeringen erkände att landet i åratal fuskat med statistiken om ekonomin och budgetunderskottet. Fortfarande råder enorma brister, menar OECD: ”Metoder för att samla in, jämföra och analysera data är långt från adekvata.” Dessvärre måste reformer bygga på kunskap om hur det ser ut, inte juridisk formalism.
Efter militärjuntans fall på 70-talet skulle den offentliga sektorn skyddas från politisk inblandning. Resultatet blev tvärtom. Pasok och Ny demokrati har använt varje maktskifte till att fylla departement och förvaltningar med trogna anhängare. Vägen till både chefsjobb och vaktmästartjänster är en partibok.
Detta får konsekvenser. Reformbehovet är lika stort som motståndet från politiker och anställda.
Grekland har lovat att skära bort en femtedel av dagens 750 000 jobb i offentliga sektorn till 2015. Men många har livstidstjänster som garanteras av författningen. Den privata sektorn har förlorat en halv miljon jobb till följd av krisen, medan siffran är nära noll i den offentliga sektorn.
Skattesmitning är ett kroniskt bekymmer. Men när fogdarna har blivit tillsagda att förbättra uppbörden har de genomfört maskningsaktioner mot att tvingas utföra sitt jobb.
På myndigheterna strejkas det mot kraven på privatiseringar, medan planeringen i bästa fall är embryonal. 50 miljarder euro – mark, fastigheter, företag – till 2017 är löftet, men inte mycket händer. Siffran är mest en tillhöftad önskan för att tillfredsställa EU:s inspektörer. Och hur säljer staten mark när det inte finns register över vad den äger?
Också den privata sektorn i Grekland är problematisk. Turismen går hyggligt, men exportindustrin är för liten för att bära nationen ur krisen. I tjänstesektorn härskar ett skråsystem som skyddar yrkesgrupper från konkurrens. Men den kvävande offentliga byråkratin står också i vägen för reformer som skulle gynna näringslivet.
OECD förordar en ”big bang”, en grundläggande omvälvning av hela den offentliga sektorn. Det skulle dock kräva ”starkt engagemang” på allt från regeringsnivå till tjänstemän och fackföreningar. Varifrån det skulle komma är oklart. Att många vanliga greker misstror både politiker och skatteindrivare är inte särskilt märkligt.
Externa budgetpoliser, som Tyskland varit inne på, skulle ha samma byråkratiska vägg att köra huvudet i. Kärnproblemet måste grekerna lösa själva.