Ledare

I de politiska myternas värld

Vittnesmålen om att svårt cancersjuka utförsäkras börjar nu bli så många att uppgiften håller på att etableras som en sanning. Men är det sant?

Det kom ett mejl. När, undrade brevskrivaren, skulle jag ta upp det faktum att fullt livsdugliga foster aborteras.

Så, tänkte jag, då var det alltså dags igen. Berättelser om hur aborterade foster andas och rör på sig, och hur sjukvårdspersonalen lider av att inte få rädda de små liven, dyker upp med närmast cyklisk regelbundenhet. Och med nästan lika jämna mellanrum går Socialstyrelsen in och gör en granskning som varje gång visar att uppgifterna inte stämmer. Inte sällan brukar det så småningom komma fram att uppgiftslämnaren är abortmotståndare.

Mia-Marie Hammarlin, doktor i etnologi, har forskat på hur medierna skriver om utbrändhet. Hon konstaterar i sin studie av långtidssjukskrivna att det finns vissa berättelser som är så vanligt förekommande att de blivit ett slags moderna vandringssägner. En sådan sägen är den om kvinnan som ska ta sig från jobbet hem till familjen, en bilresa hon gjort tusentals gånger förut. Men när hon hamnar i rondellen, vet hon inte vart hon är på väg eller var hon ska svänga av. Hon tvingas till sist bara välja en avfart och blir sedan stående vid vägkanten.

Denna berättelse, skriver Hammarlin, har hon hört refereras av arbetskamrater, familjemedlemmar, goda vänner och bekanta och av de medverkande i hennes studie.

Att något är en vandringssägen betyder inte nödvändigtvis att det aldrig har hänt. Det som möjligen är typiskt är att det som först drabbat någon eller några plötsligt följs av en räcka liknande vittnesmål. Där alla känner någon som känner någon, där den verkliga källan sällan eller aldrig framträder – eller i alla fall inte under namn – och där det därför är svårt eller omöjligt att kontrollera uppgifterna. Mönstret är ungefär detsamma för de senaste veckornas­ uppgifter om att cancersjuka utförsäkras.

Sedan sjukförsäkringsreformen sjösattes har vissa orimligheter upptäckts. Därför har lagstiftningen förändrats. Ventilerna och skyddsnäten är nu både fler och större. Men ändå har alltså uppgifter ånyo börjat dyka upp om att svårt cancersjuka utförsäkras. Är det sant? Eller är det en återkommande vandringssägen spridd av dem som, liksom abortmotståndarna, egentligen vill ha en annan politik?

Svaret är: det beror på vad man menar med cancersjuk, svårt cancersjuk och utförsäkrad. Låt oss börja bakifrån.

Den som varit sjukskriven i ett år och som fortfarande bedöms arbetsoförmögen får i normalfallet det som kallas för ”fortsatt sjukpenning”. Ersättningen ligger på 75 procent av inkomsten upp till taket. Det är förvisso en liten försämring jämfört med ersättningen under första året då knappa 80 procent betalas ut.

Efter sammantaget två och ett halvt år i sjukförsäkringen ska individens ­arbetsförmåga prövas. Det görs av Arbetsförmedlingen. Det är detta som kommit att kallas att man ”utförsäkras”.

Men när jag går igenom de fall som under 2014 figurerat i medier upptäcker­ jag att ”utförsäkrad” helt plötsligt betyder något annat. Det betyder att den sjukskrivna inte fått ersättning enligt den specialregel som inrättades för ett fåtal personer med ”mycket allvarlig sjukdom”– som det hette under reformens barndom. Nu ­lyder den juridiska definitionen ”allvarlig sjukdom” och omfattar därmed fler, men det rör sig alltjämt om undantagsfall.
Socialstyrelsen har utarbetat fem kriterier för vad som i lagens mening är att betrakta som en allvarlig sjukdom (finns att läsa på myndighetens hemsida).

Besynnerligt nog döptes detta skyddsnät för de allra sjukaste till ”sjukpenning på normalnivå”. Normalnivå betyder i det här fallet att man precis som under första året får 80 procent, i stället för 75 procent, i ersättning. Här finns heller ingen tidsgräns.

Sannolikt kan valet av namn ha bidragit till tolkningen att detta är den ”normala” ersättningen för den som har en allvarlig sjukdom. Fast enligt Försäkringskassans statistik över de pågående sjukfallen i december 2013 var det bara ungefär en tiondel som fick det högre beloppet.

I tidningen Kommunalarbetaren, Metro och TV4 har journalisten Hillevi Wahl berättat om hur den cancersjuka väninnan Anna förvägrats sjuk­penning. I Metro berättas även om ”Åsa” som också hon ”tvingas” arbeta efter ett års sjukskrivning. Båda har erbjudits det som i dessa artiklar brukar kallas den lägre ersättningen, men ingen av dem säger sig kunna leva på den. Vad som inte tydligt framgår av reportagen är att det påstådda tvånget att arbeta utgörs av övergången från 80 till 75 procents ersättning.

Anna har alltså, lika lite som Åsa, varit utförsäkrad. Det har däremot några av de andra kvinnor som förekommit i medierna under samma tid. När jag sätter mig ned och börjar leta efter de anonymiserade berättelser som cirkulerat i medier och på bloggar upptäcker jag att det ofta är samma fall som återkommer, men att kvinnorna ges nya namn.

Hos LO:s välfärdsutredare Kjell ­Rautio hittar jag den blogg som tycks vara ursprungskällan till de fyra fall som varit mest frekventa.

När man läser domarna och tittar på vad medierna skrivit så kommer man tillbaka till frågan om vad begreppet ”cancersjuk” innebär. Betyder det att man någon gång i livet diagnosticerats med en cancersjukdom, vilket var tredje svensk har eller kommer att få erfara? Kan det betyda att man haft cancer men blivit frisk, vilket en majoritet av alla cancersjuka blir – sett till tioårsöverlevnad, vilket är ett mått som exempelvis Socialstyrelsen använder. Och hur skiljer sig ”svår cancer” från ”cancer”? Låt oss gå igenom de fyra ­fallen och titta på hur de beskrivs.

Om den 64-åriga läraren ”Tora” skriver Kjell Rautio att hon ”drabbats av bröstcancer som hon får cellgifts­behandling mot". Däremot skriver han inte att det gått mer än sex år sedan hon fick sin cancerdiagnos och att denna inte ens nämns när kammarrätten summerar uppgifterna i det medicinska underlaget. Det enda ställe där just denna sjukdom omtalas är under avsnittet om vad Tora själv har anfört. Där står det att ”hon har haft bröstcancer, genomgått cellgifts­behandling några år tidigare och att hon fortfarande måste ta medicin mot cancern och högt blodtryck”. I avsnittet om det medicinska underlaget nämns i stället stress- och ångestsymtom, oro, sömnsvårigheter och att hon ”tappar tålamodet i klassrummet och har hörselnedsättning vilket bidrar till trötthet i arbetssituationen”.

I Arenas ”egen” granskning, vars fall visar sig vara identiska med Kjell Rautios fyra exempel, har Tora döpts om till Anita. Nu beskrivs Tora/Anita som ”svårt cancersjuk”. I Länstidningen i Östersund figurerar samma kvinna, men då under namnet Elsa. Piteå-Tidningen har gjort en kombo och blandat ihop såväl kvinnor som källor. Där får den 64-åriga kvinnan felaktigt samma efternamn som Metros bröstcancersjuka Anna och referensen är varken LO-bloggen eller Arena, utan Metro. Lärarinnans bröstcancer sägs vara av ”livshotande” form. 63-åriga undersköterskan Inger är Kjell Rautios andra ­exempel. Hon har också diagnosticerats med bröstcancer. Men i domen kretsar hela resonemanget om arbetsförmågan kring hennes fibromyalgi. Rätten skriver att hon ”är aktivitetsbegränsad främst på grund av uttröttbarhet som orsakas av värk”. I Arena blir Inger Kerstin och hennes fibromyalgi nämns inte vid namn. I stället sägs att hon lider av ”en allvarlig muskelsjukdom”.

Sofia (Lotta i Arena) är 50 år och har flera lymftumörer som enligt förvaltningsrätten kräver livslång behandling. Enligt Arena beslutar domstolen att ”hon ska stå till arbetsmarknadens förfogande”. Men det är fel. Hon beviljades den gängse ersättningen på 75 procent. I domen konstateras, vilket varken Kjell Rautio eller Arena nämner, att Sofia/Lotta varit sjukskriven en längre tid innan hon fick besked om cancern. Inte heller nämns den försäkringsmedicinska rådgivaren och läkarens rättsliga utsaga om att den ena av de två cancerdiagnoserna ”är ­kirurgiskt åtgärdad med fullgott resultat och den andra uppges framgångsrikt behandlad”.

Det sista fallet rör 55-åriga Maria, eller Gunilla som Arena kallar henne. Det kan tyckas märkligt att hon nämns, då hon faktiskt beviljas den maximala ersättningen av Kammarrätten. Men inte för sin muncancer utan för ”en sådan komplex besvärsbild” att hon helt saknat arbetsförmåga. Rätten väger ihop strålskadorna i munnen med den depression, ångest och störda nattsömn de lett till.

Man kan förstås tycka vad man vill om system och regelverk. Jag har inga problem med om människor anser att den som en gång fått en cancerdiagnos för alltid ska ha rätt till sjukpenning, även om jag inte delar den synen. Men man kan inte hantera begrepp som cancersjuk, svårt cancersjuk och utförsäkrad så slafsigt att läsaren ges en vilseledande bild av vad som hänt och varför.