Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

I enögda domares sällskap

Signerat – Hanne Kjöller.

Män kan inte våldtas, menade Märta Tikkanen för 35 år sedan. Det kan tydligen inte flickor med asperger heller.

En kväll förra sommaren rymde en 17-årig flicka från en barn- och ungdoms- psykiatrisk klinik där hon var intagen sedan flera månader tillbaka. Hon satte sig på ett tåg, hoppade av i en grannstad och gick där omkring ”planlöst”, som det står i den dom som ska komma att beskriva vad som sedan hände.

Hon uppvaktas av en kille som tillsammans med det gäng han har med sig frågar om inte hon vill följa med på fest. Det vill hon inte. Flickan har Aspergers syndrom och svårt med sociala kontakter.

Till sist gick hon med i alla fall. Hon satt, enligt vittnen, ensam i en soffa medan andra dansade och spelade musik. Hon bjöds på vodka och somnade till sist där hon satt.

Enligt hennes berättelse vaknar hon av att den kille som bjudit in henne tillsammans med en annan drar upp henne och släpar henne till toaletten. Då har alla andra gått hem. Den andra killen, vi kan kalla honom Max, föser sedan ut den förste från toaletten och låser dörren.

Max försöker få av hennes byxor. Hon försöker ta sig därifrån. Max ryter till att hon ska sluta försöka dra sig undan för att annars kan han bli våldsam. Han får av hennes byxor, trycker henne mot tvättstället och våldtar henne. Hon ber att han ska sluta. Hon kräks i en papperskorg. Sedan minns hon inget förrän hon vaknar upp ensam på toalettgolvet.

Senare på natten uppmärksammar en patrullerande polisbil en tunt klädd och skygg, ung kvinna. Polisen förstår att något hänt och försöker prata med henne, men det är svårt att få något ur henne. Polisen känner ingen alkohollukt och tycker inte att hon verkar berusad.

Till sist får poliserna i alla fall fram att hon avvikit från sjukhuset i grannstaden. De kör henne dit och rapporterar till personalen att något tycks ha hänt.

Så rullas allting upp. Max, som trots att han är född på 90-talet är en tämligen förhärdad brottsling, nekar till att ens ha haft sex med tonårsflickan. När hans sperma påträffas ändrar han sig och säger att de först kyssts och hånglat och därefter gått in på toaletten, att hon knäppt upp hans byxor, putat med rumpan för att han skulle kunna föra in sin penis.

Det här tror varken tings- eller hovrätt det minsta på. Vittnesmål från en överläkare berättar hur flickan ryggar för all form av fysisk kontakt, även en vänskaplig klapp på armen. Hon har aldrig haft en relation som innefattar pussar eller kramar.

Tingsrätten dömer Max till fängelse i två år för våldtäkt. Hovrätten friar honom. Det är nu det blir riktigt obehagligt.

För hovrätten gör i det stora hela samma bedömning som tingsrätten. Den konstaterar att flickans berättelse – som förvisso varit sparsmakad med ord och uttryck – varit ”klar, detaljerad och fri från oförenligheter”. Att det inte funnits några tecken på överdrifter och att hon är trovärdig, medan Max berättelse motsägs av vittnesmål från såväl läkare som andra på festen.

”Sammanfattningsvis anser hovrätten att det finns mycket starka skäl som talar för att målsäganden mot sin vilja blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp”, skriver domstolen innan den förklarar varför Max ändå ska frias.

Det är för att den unga kvinnan i polisförhör haft svårt att hitta ord för exempelvis vaginala samlag, om det skett framifrån eller bakifrån och annat i den sexuella värld hon inte känner alls. För att hon själv sagt att hon varit förvirrad när hon mötte polisen och inte riktigt förstod vad som skett.

”Dessa minnesproblem” och oklara uppgifter om penetrationen skedde framifrån eller bakifrån ”gör att det kan ifrågasättas om målsägandes minnesbilder alltigenom är korrekta”.

Max ska frias för att flickans ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”. Alltså: Eftersom flickan var så konstig hade Max ingen chans att förstå att hon – som aldrig tillåter någon form av beröring – inte ville.

Här öppnar hovrätten för en helt ny syn på samtycke. Psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, dementa eller andra med ”svårtolkade uttrycksformer” får helt enkelt finna sig i att våldtas eftersom juristerna inte tycker de säger nej på rätt sätt.

Håkan Hydén och Karsten Åström är professorer i rättssociologi vid Lunds universitet. De menar att juridiskt beslutsfattande i första hand handlar om att tolka den samhälleliga verkligheten och i andra hand lagen. I en debattartikel skriver de att det i ungefär 75 procent av alla domstolsärenden är bedömningen av vittnesmål och förmågan att förstå situationen runt den rättsliga frågan som är det huvudsakliga problemet (Sydsvenska Dagbladet 13/3).

Alla människor har fördomar. Och alla människor styrs av dem.

För att kunna fatta rationella beslut krävs att man först blir medveten om sina egna tankar, bilder och föreställningar.

Domarkåren i sin helhet tycks måttligt intresserad av detta utan fortsätter att tolka verkligheten utifrån sina egna referensramar. Utan att förstå att det är det den gör.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.