Signerat - Erik Helmerson.
Ett fritidshem i gotländska Hemse ville på kvinnodagen uppmärksamma orättvisorna mellan könen. Till mellanmål fick pojkarna knäckebröd, som vanligt. Flickorna fick varsin semla.
På detta kan man som småbarnsförälder reagera på olika sätt. När ens pojke kommer hem ovanligt trumpen och berättar att han – som barnet som citeras i Gotlands Tidningar – ”ville ju också ha semlor” kan man ta tillfället i akt, sätta sig ner med honom och samtala en stund.
Man kan till exempel säga ”Ja, just i dag fick bara flickorna semlor. Det är ett sätt att visa att kvinnor i hela världen varje dag utsätts för fruktansvärda orättvisor. De får sämre utbildning, om ens någon, de förhindras att jobba, de gifts bort mot sin vilja, de misshandlas av sina män och de mördas av sina släktingar för att de älskar fel person. Vad tror du att vi alla tillsammans kan göra åt den saken?”
Eller så blir man djupt kränkt, blåser i den stora trumpeten och sammankallar trupperna. I skrivande stund har ett antal föräldrar, en rektor, två miljöpartister, ett regionråd och minst en jämställdhetschef uttalat sig med den största självsäkerhet om det förkastliga i att låta flickorna på det gotländska fritidshemmet just denna eftermiddag få en orättvis fördel. Nu saknas bara en krisgrupp med präster och kbt-terapeuter.
Ett antal bloggare och twittrare har också mobiliserats, de flesta än mer kränkta än pojkarna.
Man behöver inte vara radikalfeminist med tre examina i genusvetenskap för att finna den senare reaktionen något överdriven. Om man på allvar tror att pojkarna tillfogats oläkbara själsliga sår av något så trivialt som att snuvas på en semla är det kanske också läge att rikta en skarpare blick mot situationen i klassrummet de 364 dagar som inte är kvinnodag. Vilka barn är det då som hukar under bråk och oväsen? Vilka sitter i gräddfilen?